Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Vi behöver en väsentligen stärkt humanvetenskapligt underbyggd förmåga att inte bara ta oss an nya frågor och problem utan också att formulera vilka dessa är. Men för att det skall hända krävs en annan fördelning av forskningsanslagen, skriver debattörerna. Bild: Johan Wingborg, Jessica Segerberg, Kennet Ruona
Vi behöver en väsentligen stärkt humanvetenskapligt underbyggd förmåga att inte bara ta oss an nya frågor och problem utan också att formulera vilka dessa är. Men för att det skall hända krävs en annan fördelning av forskningsanslagen, skriver debattörerna. Bild: Johan Wingborg, Jessica Segerberg, Kennet Ruona

Humaniora behövs för att stävja samhällsproblemen

Humanistisk forskning av hög kvalitet är en nödvändighet såväl för att nå hållbarhetsmålen som för att hantera inhemska samhällsproblem. Vi välkomnar därför en rejäl omprioritering från regeringen kring humanioras forskningsresurser i nästa forskningspolitiska proposition, skriver Marie Demker, Göteborgs universitet, och Johannes Persson, Lunds universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I den senast publicerade forskningsbarometern (som utges av Vetenskapsrådet) anges att av den svenska högskolesektorns ekonomiska resurser för forsknings- och utvecklingsarbete gick 34 procent till medicin och hälsa, 24 procent till naturvetenskap, 16 procent till teknik, 14 procent till samhällsvetenskap, sex procent till humaniora och konst och sex procent till lantbruksvetenskap och veterinärmedicin. En bedövande majoritet av forskningspengarna i Sverige går således till forskning inom medicin och naturvetenskap. Samtidigt vet vi att påtagligt många samhällsproblem inte kan lösas utan kunskaper om människans villkor och kulturens förutsättningar.

Samtidigt vet vi att påtagligt många samhällsproblem inte kan lösas utan kunskaper om människans villkor och kulturens förutsättningar

I debatten om samhällets förändring är det kulturkrockar, värdeförändringar och språkproblem som allt som oftast lyfts fram. När nu arbetet med att prioritera resurser inför 2020 års forskningspolitiska proposition tagit sin början finns det därför möjlighet för regeringen att prioritera annorlunda och därmed förbättra forskningens möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Förändra fördelningen

I den förra forskningspropositionen var en av prioriteringarna att forskningens samverkan och samhällspåverkan ska öka. Och i regeringsförklaringen i januari 2019 sa statsminister Stefan Löfven (S) att ”Den fria forskningen ska värnas samtidigt som forskningspolitiken svarar mot globala och nationella samhällsutmaningar”. Därtill har regeringen lovat att Sverige skall vara ledande i arbetet med FN:s globala Agenda 2030 vars 17 mål syftar till att ”utrota fattigdom och hunger, förverkliga de mänskliga rättigheterna för alla, uppnå jämställdhet och egenmakt för alla kvinnor och flickor samt säkerställa ett varaktigt skydd för planeten och dess naturresurser” som regeringen skriver.

Men om svensk forskning skall bidra till all denna positiva utveckling i vår värld och våra samhällen så måste alla vetenskapsområden vara med i arbetet.

Samtidens stora frågor om klimat, sjukdomsepidemier, nya teknologier och migration är exempel på områden som behöver betydligt större samverkan med humanvetenskaper

Humaniora som vetenskapsområde hamnar lätt i skuggan i den forskningspolitiska diskussionen. En förklaring är att området är teoretiskt brett och att många av ämnena och forskningsmiljöerna är små – men samtidigt är humanister bland de absolut främsta i att samverka med det omgivande samhället. Ändå är insikten om att humanistiska vetenskaper är en förutsättning för att resultat inom andra vetenskapsområden ska få betydelse svag i den allmänna debatten. Samtidens stora frågor om klimat, sjukdomsepidemier, nya teknologier och migration är exempel på områden som behöver betydligt större samverkan med humanvetenskaper. Vi behöver därför en väsentligen stärkt humanvetenskapligt underbyggd förmåga att inte bara ta oss an nya frågor och problem utan också att formulera vilka dessa är. Men för att det skall hända krävs en annan fördelning av forskningsanslagen.

Stärk forskningen

Det finns redan en modell att utgå ifrån. Regeringen beslutade för tio år sedan (2009) om en särskild satsning på Strategiska Forskningsområden (SFO). Satsningen genomfördes på ett antal strategiska områden där svensk forskning tillhörde den internationella forskningsfronten eller bedömdes ha potential att nå dit. Sammanlagt ett 40-tal forskningsmiljöer inom ett antal definierade strategiska forskningsområden gavs medel genom ett särskilt angivet tillskott till det berörda lärosätet.

Uppdraget till lärosätet blev att bygga upp forskning på högsta internationella nivå. Den första utvärdering som Vetenskapsrådet genomförde efter fem år var positiv och pekade just på långsiktigheten som en av de viktigaste faktorerna för att åstadkomma forskning av hög kvalitet. En förnyad sådan satsning på storskaliga och uthålliga forskningsmiljöer kunde med fördel riktas specifikt mot just de humanistiska vetenskaperna. En sådan satsning skulle ge humanistiska vetenskaper en plattform för långsiktig samverkan med både andra vetenskaper och en fördjupning inom det egna kunskapsområdet.

Mer samarbete krävs

Svensk humanvetenskaplig forskning står stark men brottas med strukturella problem. I Vetenskapsrådets utvärdering ”Forskningsöversikt 2019. Humaniora och samhällsvetenskap” identifieras särskilda problem vad gäller långsiktighet och kompetensförsörjning. Vår slutsats är att det humanvetenskapliga forskningslandskapet i många stycken är alltför fragmenterat för att forskningsresurserna i dag ska räcka till; det behövs mer samarbete över ämnesgränserna både för spetsens och breddens skull.

Det behövs mer samarbete över ämnesgränserna både för spetsens och breddens skull

Regeringen behöver därför utveckla ett nytt synsätt på svensk humanistisk forskning både för att framgångsrikt bedriva arbete i förhållande till Agenda 2030 och för att värna en stark fri forskning inom våra ämnen i framtiden. Forskningspolitiken behöver också mer närkontakt med humanvetenskaplig forskning. En satsning på humaniora bör därför syfta till att bygga upp storskaliga och uthålliga nationella forskningsmiljöer som kan samla flera av våra ämnen och som förnyas på humanioras grund.

Kunskapen om människan i dåtid, nutid och framtid, om hennes kultur, språk, minne och tänkande är humanistisk kunskap. Det är inte batteriet i ficklampan som gör att vägen framför lyses upp, det är ett överlagt beslut att trycka på lampans på-knapp som krävs. Det är inte Facebook som föreslår evenemang för dig att delta i, det är i stället en kulturellt kodad algoritm som bygger på ditt och andras mänskliga beteende. Humanistisk forskning av hög kvalitet är därför en nödvändighet såväl för att nå hållbarhetsmålen som för att hantera inhemska samhällsproblem. Vi välkomnar därför en rejäl omprioritering från regeringen kring humanioras forskningsresurser i nästa forskningspolitiska proposition.

Marie Demker, dekan, Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, och professor i statsvetenskap

Johannes Persson, dekan, Humanistiska och teologiska fakulteterna, Lunds universitet, och professor i teoretisk filosofi