I GP:s artikel kring socialnämnd Centrums beslut att betala ut bidrag till samtliga sökande studieförbund riktar nämndens vice ordförande Nina Miskovsky svidande kritik mot förvaltningens egna tjänstemän. Utan att konkretisera säger hon att ”de har hamnat fel förut”, ”i ärlighetens namn så är jag kritisk mot sättet de har jobbat på” och riktat som kritik att ”de har prioriterat en god dialog”. En förvaltning som under år har lagt betydande resurser på att granska, leta missförhållanden, sammanställa och återrapportera till nämnden ner till nivån vad enskilda förtroendevalda i någon enskild förening skrev i twitter-inlägg ett decennium tillbaka i tiden. Resurser som i stället hade kunnat läggas på att hjälpa och stötta civilsamhället kring att stärkas i föreningskunskap, demokratiska processer, redovisningsrutiner, organisation, ledarskap med mera. Antingen direkt av stadens tjänstemän i direkt dialog med civilsamhället eller genom att stödja folkbildande insatser från exempelvis studieförbund.
Lokala engagerade eldsjälar vågar inte åta sig förtroendeuppdrag utifrån någon gammal betalningsanmärkning, någon lagförd ungdomsförseelse som ligger över 15 år tillbaka i tiden eller utifrån någon släktings val i livet
Naturligtvis ska myndigheter granska och följa upp utbetalade bidrag, men att som i fallet Ibn Rushd, underkänna och återremittera gång efter gång under år för att resultatet inte blir det vissa politiker önskar skapar en utbredd ängslighet hos såväl det lokala civilsamhället i stadens mångfaldsrika ytterområden som hos stadens egna tjänstemän.
Lokala engagerade eldsjälar vågar inte åta sig förtroendeuppdrag utifrån någon gammal betalningsanmärkning, någon lagförd ungdomsförseelse som ligger över 15 år tillbaka i tiden eller utifrån någon släktings val i livet. Man väljer bort att organisera sig i föreningslivet för att inte bli en eventuell belastning för den enskilda föreningen. Civilsamhället blir fattigare, föreningslivet utarmas och tilliten till samhället mindre.
Säkra kort
Även hos tjänstemän märks ängsligheten, inför varje samverkan med det lokala civilsamhället lyfts frågan ”vad kommer politiken att säga? Vad vet vi om dem?”. I stället för att vända sig till och stötta nya föreningar, nätverk och lokala aktörer blir det säkra kort som bjuds in till samarbeten, ges bidrag och som det ingås avtal med, då det inte riskerar kritik från politiken. Risken blir däremot att den lokala förankringen tappas, engagemang går förlorat och drömmen om ett modigt dynamiskt civilsamhälle går om intet.
Nina, på vilket sätt främjar denna ängslighet stadens demokratistärkande arbete, bidrar till ett jämlikare Göteborg och stärker civilsamhället?
David Nilsson Socialarbetare och debattör