Du och ditt barn är äntligen i säkerhet. Ni har tak över huvudet och får ett litet bidrag för mat och annat nödvändigt. Ni kan andas ut. Men snart märker du att pengarna inte räcker till, inte till mat och absolut inte till något annat. Av dina landsmän får du reda på att det finns hjälporganisationer som kan hjälpa er med en extra måltid och vinterkläder. Men för att ta dig dit behöver du åka spårvagn, och det kostar lika mycket som du får för en dag. Så oftast får du avstå. Du vill inte klaga, för att inte verka otacksam, men pengarna räcker helt enkelt inte. Ibland går du hungrig för att ditt barn ska få äta sig mätt.
Så här ser situationen ut för många av de närmare 50 000 ukrainare som flytt landet och hamnat i Sverige efter Rysslands invasion, varav en stor del är kvinnor som kommit själva med sina barn.
Pengarna räcker inte
Vi är ett antal idéburna organisationer i Göteborg som har i uppdrag att arrangera boende åt ukrainska flyktingar. Vi har ett gott samarbete med kommunen och regionen, och tillsammans gör vi vårt bästa för att ordna ett bra mottagande åt dem som tvingats fly kriget. Men vi ser också, dagligen och på nära håll att det ekonomiska stöd flyktingarna får inte räcker till när priserna skenar och vinterkylan slår till.
På Migrationsverkets hemsida kan man läsa att det – utöver mat – ska räcka till ”kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.” Den uppräkningen framstår som rena fantasier.
Men för att ens ta sig till dessa verksamheter behöver de flesta flyktingar åka spårvagn, och en resa tur och retur äter upp hela dagersättningen
Pengar över till vinterkläder och skor finns det i stort sett aldrig, utan där tvingas civilsamhället bidra, genom gåvor och insamlade medel. Att dessutom få det att räcka till fritidsaktiviteter eller andra förbrukningsvaror är det aldrig tal om. Det här har varit ett problem länge, som drabbar alla asylsökande och även andra som lever i fattigdom. Men i och med flyktingvågen från Ukraina och den ökade inflationen har det blivit extra tydligt.
När pengarna inte räcker till mat finns det initiativ inom våra organisationer som bjuder på frukost och lunch eller ger möjlighet att köpa mat till kraftigt reducerade priser. Men för att ens ta sig till dessa verksamheter behöver de flesta flyktingar åka spårvagn, och en resa tur och retur äter upp hela dagersättningen, även om man har ersättning på högsta nivån. Frestas man åka utan att betala riskerar man ett bötesbelopp som motsvarar tre veckors dagersättning.
Med hjälp av våra gåvogivare kan vi skänka till exempel kläder, blöjor och hygienartiklar till människor som annars inte skulle ha råd med det. Det är ett arbete vi gärna gör för människor som av olika skäl inte får stöd från det offentliga. Men det här är en grupp människor som staten tagit ansvar för. Men våra resurser räcker inte till för att hjälpa alla asylsökande med det som, på pappret, ska täckas av dagersättningen men som i verkligheten inte gör det.
Utnyttja arbetskraft
Vi är också oroliga för vilka sammanhang flyktingarna kan hamna i när pengarna inte räcker till. I slutet av förra året varnade Jämställdhetsmyndigheten för risken att kvinnor och barn från Ukraina ska utsättas för människohandel, arbetskraftsexploatering och prostitution i Sverige. Det finns redan ett antal förundersökningar som handlar om sådana fall och vi själva har sett hur arbetsgivare försökt utnyttja arbetskraft från Ukraina för att sedan inte betala för arbetet.
Höj dagersättningen från 1994 års nivå för att motsvara vad det faktiskt kostar att leva i Sverige idag. Flyktingarna från Ukraina, eller från andra länder, ska inte behöva gå hungriga. De ska heller inte hamna i en sådan situation att de överväger desperata lösningar för att kunna försörja sig och sina barn.
Vinterskor, tandkräm och sjukvård är ingen lyx. Att låtsas som att ersättningen räcker till det hjälper ingen, det skjuter bara över ansvaret på någon annan. Menar man att flyktingarna faktiskt behöver ha tillgång till hygienartiklar, kläder och läkarbesök måste det på ett realistiskt sätt räknas in i ersättningsnivåerna.
Ge asylsökande möjlighet att resa med kollektivtrafiken till ett reducerat pris. I dag omöjliggör prisnivån resor och det begränsar starkt deras möjlighet att söka jobb, handla mat, söka vård, lära sig svenska eller ta del av den hjälp som erbjuds dem.
Mikael Albertsson, direktor Reningsborg
Lars Durfelt, tf direktor Göteborgs kyrkliga stadsmission
Mats Hedenskog, direktor Skyddsvärnet
Emil Mattsson, direktor Räddningsmissionen
Helene Mellström, direktor Bräcke diakoni