Denna retorik har nått närmast absurda proportioner. Det har gått så långt att även polisens underrättelsechef, Jale Poljarevius, tvingas markera i en intervju: ”Att knäcka gängen, det har aldrig skett och det kommer aldrig att ske!”.
Utfästelser om att ”knäcka gängen” verkar oftast uppstå i någon slags vredesmod. Ordningsmakten skall rustas upp med olika slags ”hårda handskar”, kosta vad det vill. Men dessa miljardsatsningar skapar bara enorma slukhål i statskassan utan några positiva resultat överhuvudtaget.
Faktum är att oavsett hur stor och kraftfull ordningsmaktens maskineri görs kommer den aldrig att ”knäcka” några gäng. Inte ens om hela Nordens poliskårer skulle backas upp av militära förband med obegränsade resurser och befogenheter skulle det gå att ”knäcka” gängen. Det vore som att försöka operera bort en hjärntumör med ett skott i pannan, göra ett titthålsingrepp med en motorsåg eller behandla en infekterad blindtarm med att svepa en liter cyanid. Som bäst kan dessa strategier fungera som signalpolitik – de styrande politikerna är nu arga. Men det visar också att de inte vet vad de gör.
Urholka stabiliteten
Däremot kommer dessa stålhandske-åtgärder utan tvekan att ytterligare urholka stabiliteten, spä på misstron och hetsa grupper mot varandra vilket är en perfekt grogrund för de kriminella nätverken.
De exkluderade exkluderas ännu mer. Eftersatta områden eftersätts ännu mer. De utsatta barnen utsätts ännu mer. Och det är själva livsnerven i kriminella gängens rekryteringssystem. En ond cirkel där våra makthavare går ut i krig mot kriminella gäng men hamnar på slagfältet med vilsna barn. Det är hög tid att vi tar oss an arbetet med förebyggande åtgärder på allvar. Nu, innan det är för sent.
För att ordningsmakten och i förlängningen också rättsväsendet ska få en chans att fungera på ett bra sätt måste vi först säkra en social infrastruktur där ekonomisk, social och psykisk trygghet är en självklarhet. Och att vi i nästa steg på allvar utmanar den ojämlikhet som utgör ryggraden i dagens segregation? För faktumet är att hungriga barn är tickande bomber. Otrygga boenden är osäkrade krutdurkar. Underbemannade och underfinansierade skolor är en direkt samhällsfara. Utmärglad kultursektor skapar ett själlöst samhälle. Negligerat föreningsliv är ett dråpslag mot demokratin.
Och förresten, vad sägs om att satsa på fritidsgårdarna istället för att sänka bensinpriserna?
Och så kärlek, den största bristvaran i dag. Vi behöver återerövra vår tro på kärleken och ett inkluderande samhälle med allierade vuxna som inte sviker, kräver, skuldbelägger och föraktar. Det är detta – och inte hårdhandskar – som kan hjälpa oss reducera den sociala exkluderingen och med det också våldet. Vi vet vad som behöver göras. Det som kvarstår är att också vilja göra det.
Och förresten, vad sägs om att satsa på fritidsgårdarna istället för att sänka bensinpriserna?
Haris Agic, Fil dr i socialantropologi och strateg inom demokrati och inkludering