Vid 59 års ålder är min fru utkastad ut samhället utan inkomst. Försäkringskassan säger nej, A-kassan säger nej, Arbetsförmedlingen säger nej.
I SVT:s Agenda den 15 april intervjuades socialminister Annika Strandhäll (S) om det faktum att allt fler sjukskrivna medborgare inte längre får ersättning av Försäkringskassan, trots att deras arbetsförmåga är helt eller delvis nedsatt.
”Ingen ska hamna mellan stolarna”, försäkrade Strandhäll, för säkerhets skull tre gånger.
Efter nio års sjukskrivning på grund av utmattningssyndrom, depression och förslitningsskador, vilket gör att hon inte kan skriva detta själv, har min fru Karin hamnat helt mellan stolarna.
- Försäkringskassan har dragit in hennes ersättning sedan 1 september 2017.
- Eftersom hon är sjukskriven av läkare kan hon inte delta i Arbetsförmedlingens aktiviteter, som skulle berättiga henne till aktivitetsstöd.
- Eftersom hon inte har arbetat på så många år är hon inte heller berättigad till ersättning från sin a-kassa.
- Dessutom vill hennes arbetsgivare säga upp henne eftersom hon har varit borta från jobbet så länge.
I dag har samhället kastat ut Karin, en 59-årig journalist.
Sedan 1 september 2017 har hon och jag levt helt på mina inkomster. De första månaderna på min a-kasseersättning och sedan 1 december på min pension.
Eftersom jag har en hyfsad pension – som två personer (och en katt) ska leva på – är det meningslöst för henne att ens försöka vända sig till socialtjänsten. Då måste vi först sälja vårt hem, kanske skilja oss.
Bland det mest uppseendeväckande i den långdragna process hon har gått igenom är Försäkringskassans förmåga att ignorera fakta.
För att ta det mest flagranta exemplet:
För tre år sedan skickade Försäkringskassan Karin på en så kallad teammedicinsk utredning (TMU). När en läkare delgav oss en muntlig sammanfattning kunde vi direkt konstatera att hon hade blivit sammanblandad med någon annan. En av våra döttrar hade nämligen blivit tillskriven en sjukdom hon inte har.
När den skriftliga rapporten sedan kom visade det sig att Karin hade blivit sammanblandad med ytterligare någon annan. Den här gången hade hon fått en lillebror som tog livet av sig vid 46 års ålder. (För tydlighets skull: Karin har inte, och har aldrig haft, någon bror.)
Karin har vid ett oändligt antal tillfällen påpekat dessa fel för Försäkringskassan och har också anmält denna TMU till Patientnämnden. På vilka andra punkter handlar utredningen om någon helt annan?
Ändå hänvisade Försäkringskassan till denna utredning när den i början av april beslutade att inte ge henne ersättning. Men i sin kommunikation med Karin inför hennes kommande överklagande hävdade de, en vecka senare, att utredningen är för gammal för att bry sig om.
De ska kunna hänvisa till utredningen. Hon ska inte kunna det.
En tjänsteman vid Försäkringskassan har till och med ringt till Karin två gånger, för att få henne att gå med på att den påstådde brodern som tog livet av sig är ett ”skrivfel”. (Den 1 juli ger en ny lag Försäkringskassan rätt att på egen hand avgöra vad som är ”skrivfel”.)
Detta är bara ett exempel på hur myndigheter i dag behandlar medborgare. Orsaken är naturligtvis politisk. Sparkrav sätter press på enskilda tjänstemän, som tvingas fatta beslut de egentligen inte vill.
Och innan någon gör partipolitik av detta: Ingen regering kan svära sig fri från att tusentals kvinnor och män behandlas som luft och kastas ut i ekonomisk kris. Varken tidigare, nuvarande och förmodligen inte heller kommande regeringar.
”Ingen ska hamna mellan stolarna”, säger de. Medan stolarna i all tysthet har skickats till en flistugg.
Jan Arell
make och journalist