För många, inklusive mig själv, var stunden då jag fick hålla mitt lilla barn i famnen, en av de mäktigaste i livet. Så det är inte konstigt att man vill göra det minnet så fint och personligt man bara kan. Och att vilja slippa sterila sjukhussalar med skarp lysrörsbelysning och vårdpersonal man inte träffat förut, är knappast märkligt det heller. Det är dessutom sant, att vid de flesta förlossningar behövs varken avancerad utrustning, medicinering eller läkare på plats för att garantera barnets och mammans säkerhet.
Men vad som också är sant, är att jag förmodligen inte hade levt i dag om jag valt att föda utanför sjukhusets regi. Och min son Elio hade fått starta livet utan sin mamma.
Tack vare Östras och Sahlgrenskas fantastiska vårdteam, har jag precis lämnat sjukhuset och äntligen återförenats med min lilla familj som väntat på mig därhemma.
Därför finns det inga ”säkra förlossningar”.
Så vad var det som egentligen som hände den där onsdagen som ingen hade kunnat förutse? Jo, efter nio månader av regelbundna kontroller på vårdcentralen, finfina värden och normala kurvor, var det dags för mitt livs första förlossning.
Medicinskt faktum
Vad jag var lyckligt ovetandes om då, var att stunden precis före vår son kom till världen skulle kunna liknas vid en scen tagen ur Exorcisten. Men innan jag går in på detaljer kring vad som hände mig vill jag dela ett par viktiga aspekter av att föda barn i allmänhet.
För det första är varje förlossning förenad med risker, både för mamman och barnet. Detta är ett medicinskt faktum. Oavsett hur många oproblematiska födslar du haft tidigare – eller hur normal graviditeten än framstår.
Jag tycker att förlossningsläkaren Eva Nielsen förklarar detta väldigt pedagogiskt i sin debattartikel tidigare i GP tidigare i vår. Föder du på sjukhus tar det enligt Nielsen 5–10 minuter att få rätt folk och utrusning på plats, om något oförutsett skulle inträffa.
Hade jag, med facit i hand, valt att föda hemma eller någon annanstans, hade jag varit minst 30 minuter med ambulans från att klara livhanken, då allt hände mitt i rusningstrafik.
Så här gick det till när en normal förlossning utvecklades till en skräckfilm under loppet av minuter. En förlossningsberättelse som mycket väl kunde slutat i en tragedi om jag inte redan befunnit mig på sjukhuset.
Superteamet samlades och konstaterade att jag drabbats av akut havandeskapsförgiftning, som inga tidigare kontroller givit indikationer på
Vi tar det från början. Jag började med ett skönt bad i ett av Östras många spa-rum. Det varma vattnet och mjuka belysningen lindrade smärtan. Värkarna tätnade. Vi gick tillbaka till vårt rum för mer smärtlindring. Barnmorskorna gjorde sig redo, det började bli dags. Från ena stunden till den andra började hela min kropp krampa. Jag fick hög feber. Blodtrycket rusade och blev skyhögt. Jag var vi fullt medvetande men jag hade förlorat all fysisk kontroll.
Superteamet samlades och konstaterade att jag hade drabbats av akut havandeskapsförgiftning, som inga tidigare kontroller givit indikationer på.
Läget var livshotande: barnet och moderkakan måste ut. Jag krystade för livet till barnmorskans instruktioner. Sugklockan kom fram. Läkaren drog ut Elio med stadig hand. Han togs snabbt till rummet bredvid för att få igång andningen. Pappa Antonio följde med.
Kördes med blåljus
Jag fick ha min son på bröstet en kort stund. Total lycka. Men sedan bar det av till iva. Levern och njurarna gav upp. Jag kördes med blåljus till centralintensiven på Sahlgrenska för en eventuell akut transplantation men det fanns inga organ tillgängliga. Jag diagnostiserades med HELLP-syndromet, en svår och mycket ovanlig form av havandeskapsförgiftning.
Med hjälp av daglig dialys och medicinering lyckades läkarna stabilisera mina katastrofvärden och så småningom väcka organen till liv.
Efter fyra veckor på Sahlgrenska har jag nu lämnat sjukhuset och återförenats med min lilla familj. Enligt läkarna kommer jag med största sannolikhet bli helt återställd.
Oändligt tacksam
Så vad vill jag säga med detta? Som en av de nyblivna mammor som kunde fallit offer för sin egen förlossning, är jag oändligt tacksam över den fria vård vi har i Sverige. En vård som utan svenska skattepengar hade kostat mig fantasibelopp.
Men framförallt hoppas jag att ingen mamma eller bebis ska behöva dö – eller tvingas leva med hjärnskador – för att riskerna med att föda utanför sjukhusets väggar bagatelliseras.
För dig som vill ge dig själv och ditt barn en säker förlossning, är och förblir sjukhus det enda alternativet.
Och du: Ska du föda på Östra? Grattis! Hälsa den fantastiska personalen från mig.
Felicia Hellqvist, nybliven mamma