Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Den aktuella flickan kände ingen annan miljö än den hon levt i, och allt talar för att familjehemsföräldrarna tillgodosåg hennes omvårdnadsbehov. Omflyttning till en ny, och för flickan okänd miljö, strider mot principen om barnets bästa och tillvaratar inte hennes behov av stabilitet. Bild: Arkivbild GP
Den aktuella flickan kände ingen annan miljö än den hon levt i, och allt talar för att familjehemsföräldrarna tillgodosåg hennes omvårdnadsbehov. Omflyttning till en ny, och för flickan okänd miljö, strider mot principen om barnets bästa och tillvaratar inte hennes behov av stabilitet. Bild: Arkivbild GP

Hade barnets behov fått styra hade tragedin i Norrköping kunnat undvikas

En treårig flicka som återförenats med sina föräldrar efter att ha varit omhändertagen sedan hon var nyfödd har hittats död. För att något liknande inte ska hända igen krävs det att barnets bästa sätts framför föräldrarnas, skriver bland annat Anders Broberg, professor emeritus i klinisk psykologi, Göteborgs universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Vi från professionen, med kunskap om barns behov, har reagerat med sorg och bestörtning på den här händelsen. Hur kunde denna tragedi hända? Vi tror att en viktig förklaring är att man inte har satt det enskilda barnets behov av omvårdnad först. Det behövs också mer kunskap och rätt kompetens för de som gör dessa bedömningar.

Vid risk för att barn far illa ska socialtjänsten utreda om barnets grundläggande behov av omvårdnad är tillgodosett. Om situationen är akut kan ett omedelbart omhändertagande med hjälp av LVU ske, och efter utredning kan en placering övergå i familjehemsvård. I fallet med den aktuella flickan hade kammarrätten efter överklagan upphävt förvaltningsrättens beslut om fortsatt LVU, med åberopande av att föräldrarna ordnat upp sin sociala tillvaro och att ändamålet med vården därmed uppnåtts. Socialtjänstens begäran om prövning i Högsta förvaltningsdomstolen avslogs.

Barn far illa

Små barn är för sin överlevnad helt beroende av att få omvårdnad. Under de första levnadsåren knyter barnet an till dem som vårdar barnet. Dessa behöver erbjuda barnet tid, uppmärksamhet och förståelse. När föräldrarna inte räcker till måste barnet förlita sig på andra, till exempel familjehemsföräldrar. Forskning baserad på anknytningsteori visar att barn far illa av upprepade byten av omvårdnadspersoner, särskilt under de första levnadsåren. När barnet inte vet vem som ska ta hand om det skapas osäkerhet och otrygghet. Har barnet en egen sårbarhet, till exempel neurologisk omognad eller skada efter att som foster ha exponerats för alkohol eller droger, ökar risken för störningar. Sådana barn är i behov av mer lyhörd och inkännande omvårdnad och större kontinuitet än barn i allmänhet.

Omflyttning till en ny, och för flickan okänd miljö, strider mot principen om barnets bästa och tillvaratar inte hennes behov av stabilitet.

Den aktuella flickan kände ingen annan miljö än den hon levt i, och allt talar för att familjehemsföräldrarna tillgodosåg hennes omvårdnadsbehov. Omflyttning till en ny, och för flickan okänd miljö, strider mot principen om barnets bästa och tillvaratar inte hennes behov av stabilitet. Enligt LVU ska permanent överflyttning av vårdnad utredas när ett barn bott tre år i samma familjehem. Så trots att den aktuella flickan bott hela sitt liv i familjehemmet behövde man inte ta hänsyn till detta – hon hann inte vara där i tre år.

Måste undvikas

Utredningar av om barn far illa riktar i dag i högre utsträckning in sig på föräldrarnas sociala situation (missbruk, psykisk ohälsa, kriminalitet) än på deras förmåga att ta hand om barnet. Detta leder till att om föräldrarnas allmänna sociala situation förbättrats marginellt kan de få placeringen att upphöra utan att deras omvårdnadsförmåga prövas. Att utsätta barn som föds i psykosocialt belastade familjer för upprepade separationer måste till varje pris undvikas. Evidensbaserade insatser, riktade till de biologiska föräldrarna, ska därför vara förstahandsalternativet när föräldrar visar bristande omvårdnadsförmåga. Insatserna i hemmet kan behöva kompletteras med dagverksamheter och dygnsboenden där föräldrar tillsammans med sitt barn kan träna sig i föräldraskap med utbildad personal.

God omvårdnad

Vid omhändertagande enligt LVU måste man säkra att barnet långsiktigt får tillräckligt god omvårdnad anpassad till sina specifika behov. Innan en jourhemsplacering övergår till en familjehemsplacering måste de biologiska föräldrarnas förutsättningar för att utveckla sin omvårdnadsförmåga ha bedömts, inte bara att den sociala situationen har blivit något bättre. I det här fallet kan det verkligen ifrågasättas om situationen hade blivit bättre. Enligt socialtjänsten fanns det fortsatt psykisk ohälsa och föräldrarna vägrade att drogtesta sig.

Att som myndighet utöva bestämmanderätt om barns boende och omvårdnad, i synnerhet barn som inte haft en gynnsam start i livet, kräver kunskap och långsiktigt tänkande. Men för att utreda och fatta beslut om barns livssituation krävs ingen utbildning utöver socionomexamen. Högskolorna bör få i uppdrag att inrätta vidareutbildning, i form av masters-utbildning i barninriktat socialt arbete.

Särskilt utbildade

Vidare bör domare i mål som rör omhändertagande av barn, liksom barns ombud, vara särskilt utbildade i frågor om barns utveckling och behov. Oberoende experter bör höras i mål som rör små barns omvårdnad och rätten bör inte enbart förlita sig på parternas biträden.

Vi vänder oss till politiker och ansvariga myndigheter och kräver:

•Utredning av små barn som far illa ska fokusera på föräldrarnas omvårdnadsförmåga

•Små barn som tillbringat hela eller nästan hela sitt liv i ett familjehem inte ska ryckas upp utan att deras omvårdnadsbehov är noggrant prövade. Barnets ålder och specifika behov ska väga tyngre än idag vid beslut om överflyttning av vårdnad till familjehemmet.

•När biologiska föräldrar inte inom överskådlig tid förväntas kunna utveckla en rimlig omvårdnadsförmåga bör adoption prövas i större utsträckning än idag.

Anders Broberg, professor emeritus i klinisk psykologi, Göteborgs universitet.

Pia Risholm Mothander, docent i utvecklingspsykologi, Stockholms universitet

Kjerstin Almqvist, professor i medicinsk psykologi, Karlstads universitet

Ulf Axberg, professor i familjeterapi och systemisk praksis, Videnskapelige høgskole, Oslo

Maria Eriksson, professor i socialt arbete, Ersta Sköndals högskola, Stockholm

Tommie Forslund, fil doktor psykologi Göteborgs universitet

Pehr Granqvist, professor i psykologi, Stockholms universitet

Ole Hultmann, fil. Dr. i psykologi, Göteborgs universitet

Clara Iversen, fil. Dr. i sociologi, Uppsala universitet

Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt, Barnrättscentrum, Stockholms universitet.

Kerstin Neander, fil dr, socionom, Region Örebro län

Anna Norlén, verksamhetschef Ericastiftelsen

Åsa Källström, professor i socialt arbete, Örebro universitet

Elia Psouni, docent i psykologi, Lunds universitet