Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
När det nu närmar sig årets första löneutbetalning drabbas invånarna i 28 av landets kommuner av skattehöjningar, skriver Elisabet Lann (KD) och Hampus Hagman (KD).  Bild: Pressbilder, Isabell Höjman/TT
När det nu närmar sig årets första löneutbetalning drabbas invånarna i 28 av landets kommuner av skattehöjningar, skriver Elisabet Lann (KD) och Hampus Hagman (KD). Bild: Pressbilder, Isabell Höjman/TT

Högre skatt inte räddningen när Göteborgs ekonomi sviktar

Årets budget kräver hårdare prioriteringar och ekonomisk varsamhet. En genomsnittlig göteborgare betalar ungefär 7 000 kronor mer i skatt om året än vad stockholmaren gör, utan att det återspeglas i välfärdens kvalitet eller tillgänglighet, skriver Elisabet Lann (KD) och Hampus Hagman (KD).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander myntade 1956 det berömda uttrycket ”De stigande förväntningarnas missnöje”. Han såg att den ökande sociala tryggheten och stigande standarden skapade förväntningar och ytterligare anspråk på samhället. Då låg en genomsnittlig kommunalskatt på lite drygt 12 procent.

Samma år konstaterade Olof Palme att ”Varje reform kräver (därför) en uppoffring, nämligen uppoffringen att avstå från någonting annat som hade varit önskvärt att göra. Så blir politiken inte ett rabblande av önskelistor utan ett fastställande av prioriteter.”

Måste finnas ett tak

Drygt ett halvt sekel senare har den genomsnittliga kommunala skattesatsen ökat till över 32 procent och den offentligt finansierade välfärden omfamnar allt mer. Det handlar överlag om viktig och värdefull välfärd som möjliggjort tillväxt, utveckling, jämställdhet och jämlikhet – reformer som vi ska värna. Men vi måste samtidigt våga fråga oss om det finns något tak för vad det offentliga ska finansiera.

Med tanke på kommunsveriges kärva ekonomiska läge är det viktigt att notera att det stora flertalet kommuner ändå lyckas undvika en skattehöjning och i stället försöker minska kostnaderna

När det nu närmar sig årets första löneutbetalning drabbas invånarna i 28 av landets kommuner av skattehöjningar. Med tanke på kommunsveriges kärva ekonomiska läge är det viktigt att notera att det stora flertalet kommuner ändå lyckas undvika en skattehöjning och i stället försöker minska kostnaderna. Det finns kloka och goda skäl för en sådan ansträngning.

Höga skatten speglar inte välfärden

I Göteborg har frågan om vad som är kommunens uppdrag aktualiserats i och med att den beslutade budgeten kräver hårdare prioriteringar och ekonomisk varsamhet. En genomsnittlig göteborgare betalar ungefär 7 000 kronor mer i skatt om året än vad stockholmaren gör, utan att det återspeglas i välfärdens kvalitet eller tillgänglighet. Efter 24 års vänsterstyre är nöjdheten inom äldreomsorgen inte större, barngrupperna inom förskolan inte mindre och skolresultatet inte bättre.

En genomsnittlig göteborgare betalar ungefär 7 000 kronor mer i skatt om året än vad stockholmaren gör, utan att det återspeglas i välfärdens kvalitet eller tillgänglighet

Från vänsterhåll i dag hörs ibland att välfärden krymper. Det är en ohederlig återgivning av att välfärdens andel av BNP minskat sedan 90-talskrisen. Att produktiviteten inte ökat i samma takt inom välfärden som inom privat sektor är inte detsamma som att vi fått mindre välfärd. Tvärtom har vi mer välfärd som dessutom blivit dyrare utan att det fullt ut kan förklaras med befolkningsutveckling, ökad verksamhet eller högre kvalitet. Detta är det verkliga hotet mot framtidens välfärd – att vi politiker betalar allt mer för något som tycks sakna värde för invånarna, med deras pengar.

Gäller att prioritera

Vi måste använda våra gemensamma medel på ett så ansvarsfullt och effektivt sätt som möjligt. Vi måste våga prata om vad våra skattemedel ska användas till, och vad kan vi överlåta åt andra aktörer eller åt den enskilde själv. Prioritering är svårt och tråkigt men också nödvändigt. Teknisk utveckling och effektivisering ska självklart kunna öka produktiviteten även inom välfärden så att fler kan få sina behov tillgodosedda till en lägre kostnad. Men allt går inte att effektivisera eller digitalisera. Därför måste vi skydda välfärden från hotet från ett svällande offentligt åtagande som försöker pressa in allt mer åt allt fler. Eller till och med ”Allt åt alla”.

Att det faktiskt finns en rörelse i Göteborg som kallar sig just så är talande för vänsterns utveckling från Marx devis ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” till ”Allt åt alla”, som någon annan ska betala.

Högre skatt inte lösningen

Att höja kommunalskatten kan tyckas vara en enkel och smidig lösning på problemet. Den drabbar dock inte bara ”någon annan”. Den slår brett över alla samhällsklasser och hårdast mot dem med minst marginaler. Den riskerar också att leda till dämpad tillväxt och ökad arbetslöshet. Vilket i sin tur leder till ökade offentliga kostnader.

En höjning av kommunalskatten garanterar med andra ord inte ökade intäkter för kommunen på sikt

En höjning av kommunalskatten garanterar med andra ord inte ökade intäkter för kommunen på sikt. Däremot såg vi att alliansens jobbskatteavdrag ledde till att kommunernas skatteintäkter ökade kraftigt. Detta talar vänstern sällan om. I stället låter det som om en skattehöjning går att ta till för att få in mer pengar till stadens kassa fram till dess att skattesatsen är 100 procent. I teorin och enligt den socialistiska utopin är det såklart möjligt.

Men i verkligheten innebär ett alltför hårt skattetryck att stadens intäkter till välfärden minskar. Om vi redan nått den punkten där höjd skatt faktiskt ger mindre pengar till staden vet vi inte. Men det är djupt ohederligt att låtsas som att den punkten inte existerar. Att fortsätta rabbla önskelistor utan mod och karaktär att kunna välja bort innebär ett exempellöst ansvarslöst högt spel med skattebetalarnas pengar och med framtidens välfärd.

Redan Erlander och Palme såg vikten av att prioritera. Den som vill säkra välfärdens överlevnad och vara med och ta ansvar för vilket samhälle vi lämnar över till våra barn måste också orka hålla emot ”de stigande förväntningarnas missnöje”.

Elisabet Lann (KD), kommunalråd

Hampus Hagman (KD), riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson