Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
För det andra skapas en felaktig bild av både läroplanernas innehåll, där det finns gott om utrymme för faktakunskaper och objektivt kunskapsinnehåll, och skolornas verksamheter, där både lärare och barn arbetar dagligen med kunskapsinhämtning. Om man bygger sin förståelse av skolans vardagliga verksamhet på en läsning av läroplaner kommer man med nödvändighet få en något skev, och i hög grad hypotetisk bild, skriver debattörerna.

Gravt förenklat att gängkriminaliteten är skolans fel

Magnus Henrekson har länge drivit frågan att det är relativistisk kunskapssynen som lett till flera samhällsproblem vi har i dag, nu senast gängkriminaliteten. När man understryker vikten av objektiv kunskap bör man själv hålla sig till fakta, och här brister Henreksons text på flera grundläggande punkter, skriver bland andra Gunnlaugur Magnússon, docent i pedagogik, Uppsala Universitet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Replik

12/9 Flumskolan viktig förklaring till att gängkriminaliteten eskalerar

Att koppla svåra samhällsproblem som kriminalitet till fråga om kunskapssyn i skolan utan att relatera till samhällsutvecklingen i övrigt är gravt förenklande.

För de som följer skoldebatten är det uppenbart att vissa teman upprepas. Magnus Henreksons debattartikel från den 12 september är ett bra exempel på detta. Henrekson är sedan länge aktiv i skoldebatten, och huvudtemat han för fram är att relativistisk kunskapssyn ligger till grund för de flesta av både skolans och i förlängningen samhällets problem.

Allvarliga brister

Vi ser dock några allvarliga brister i den logiska konsekvenskedjan Henrekson målar upp. Henreksons argument kan sammanfattas på följande sätt:

Den ökade gängkriminaliteten måste förstås i ett historiskt ljus. Ett rättvist samhälle fördelar makt och positioner enligt förvärvade meriter och kompetens. Ett sådant system är beroende av skolan då den kan utjämna klassklyftor men då måste skolan förmedla sann och viktig kunskap. Sedan 60-talet har kunskapssynen ändrats och nu undervisas inte om kunskaper längre. Detta leder till ökad segmentering i samhället och reproduktion av klassamhället. Då söker sig unga till lättbegripliga meritokratiska verksamheter – bland dessa finns de kriminella gängen.

Här görs alltså skolan, och särskilt den kunskapssyn Henrekson utläser ur dess läroplaner, ansvarig till samhällets problem. Det uttrycks även en förhoppning om att skolan ska vara den plats där dessa problem åtgärdas, en förhoppning som delas av debattörer, politiker, forskare och skolfolk. Ambitionen att använda skolan för att positivt bidra till samhällsutvecklingen måste dock även erkänna och synliggöra samhällets inverkan på skolan, samt utgå från en trovärdig analys av relationen mellan skola och samhälle. Henreksons debattartikel gör sig skyldig till flera grundläggande fel i fråga om det senare. Här fokuserar vi på tre.

Lyckas inte förklara

För det första är historieskrivningen av skolans utveckling helt enkelt felaktig. Henrekson sällar sig till tesen att skolans arvsynd ligger i 1960-talet. Förutom att den tesen fått kraftig kritik från historiker så lyckas den inte förklara svenska skolsystemets framgångar i internationellt perspektiv ända in på 1990-talet. 1960-talets grundskolereform var en reform som hade ambitionen att minska den segmenterade klassindelningen inom utbildningssystemet, och bidrog därmed till den meritokrati Henrekson efterfrågar. Vi kan dock instämma i Henreksons oro för att meritokratin urholkats än mer genom ökad samhällelig segregation, men som vi visar nedan ser vi förklaringarna till denna urholkning i andra faktorer än läroplanens kunskapssyn.

1960-talets grundskolereform var en reform som hade ambitionen att minska den segmenterade klassindelningen inom utbildningssystemet, och bidrog därmed till den meritokrati Henrekson efterfrågar

För det andra skapas en felaktig bild av både läroplanernas innehåll, där det finns gott om utrymme för faktakunskaper och objektivt kunskapsinnehåll, och skolornas verksamheter, där både lärare och barn arbetar dagligen med kunskapsinhämtning. Om man bygger sin förståelse av skolans vardagliga verksamhet på en läsning av läroplaner kommer man med nödvändighet få en något skev, och i hög grad hypotetisk bild.

För det tredje och mer allvarligt, så utesluts samtliga andra mer rimliga förklaringar till ökad kriminalitet. Även om vi lägger samhällets ekonomiska och politiska utveckling åt sidan och bara håller oss till skolan, kan vi exempelvis nämna 1990-talets omvandling av skolsystemet till ett marknadsutsatt, decentraliserat system där ansvaret för utbildningen privatiserats till en fråga om individuella elevers och deras familjers val, tillika konsekvenserna av ekonomiska konjunkturväxlingar, politiska skiftningar, samt internationella policyåtaganden. Inga av dessa förklaringar förekommer i Henreksons text.

Undergräver meritokrati

De materiella konsekvenserna av dessa politiska och ekonomiska beslut formar i högsta grad dagens skola. Marknadsstyrningen undergräver meritokrati genom att driva på betygsinflation och skolsegregation. Den försvårar resursfördelningen och leder till ständiga besparingskrav. Att reducera skolans problem till en fråga om formuleringar i styrdokumentframstår i ljuset av detta som en skenmanöver. Att reducera svåra samhälleliga frågor som kriminalitet på samma sätt är om något än mer allvarligt. Vi välkomnar satsningar som hjälper skolan attt fånga upp barn och ungdomar med risk att hamna i kriminalitet, men dessa bör handla om skolans resurser, organisering och förutsättningar, inte om abstrakta formuleringar i läroplanen.

Obefintligt empiriskt stöd

Det kan också vara rimligt att begära att sådana satsningar är baserade på bästa möjliga kunskap. Henrekson gör stora anspråk på korrelationen mellan ett samhällsproblem som gängkriminalitet och kunskapssyn i läroplanen, men det empiriska stödet för Henreksons slutsatser förefaller vara obefintligt.

Skoldebatten är viktig, olika synpunkter, förklaringsmodeller och förslag till förbättringar måste komma fram och prövas. Det minsta vi kan begära är att texter som förespråkar faktakunskaper håller sig till både fakta, och den komplexa verklighet som skolan är.

Gunnlaugur Magnússon, Docent i pedagogik, Uppsala Universitet.

Niklas Rudbäck, doktorand inom utbildningsvetenskap, Göteborgs universitet.

Edward Jensinger, rektor