Kriminalpolitiken kommer att reformeras i riktning mot strängare påföljder och längre fängelsestraff – en annan utveckling är plötsligt svår att föreställa sig. Svensk samhällsdebatt har som bekant en tendens att svänga skarpt och över hela linjen; minns att det bara gick månader mellan Stefan Löfvens (S) tal på Medborgarplatsen hösten 2015, och att de första passpoliserna steg ombord på Öresundstågen.
En liknande omprövning ser ut att vara på gång efter den senaste tidens våg av gängvåld mot unga utomstående (begreppet ”oskyldiga” bekräftar bara att det inte går att isolera ett fenomen som eskalerande gängkrig. Sådant förgiftar ett samhälle och höjer toleransen för våld).
De senaste veckorna har två studenter skadats svårt, den ena i en skottlossning i Nacka, den andra i explosionen i Lund. Dessförinnan mördades Karolin Hakim och Ndella Jack inom loppet av ett par dagar. Det återstår inte annat för politiker att göra än att kraftfullt markera probleminsikt och handlingskraft. Samtidigt har mediernas rapportering förändrats. Veckans Uppdrag Granskning i SVT om hur straffreduktionen för unga drabbar brottsoffer i praktiken är bara ett av flera exempel.
Det råder ingen tvekan om att det krävs betydande straffskärpningar om rättsstaten ska ha en chans mot gängen.
Och det råder ingen tvekan om att det krävs betydande straffskärpningar om rättsstaten ska ha en chans mot gängen. Fängelsestraff fungerar, vilket polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm påminde om i en kolumn i Svenska Dagbladet i veckan: Det stämmer att straff inte alltid rehabiliterar, men det behöver inte heller vara målsättningen. Det räcker långt att straff inkapaciterar: Det går inte att rikta ett automatvapen mot ett bostadshus när man sitter på anstalt.
Långa straff kan också hålla brottslingar inkapaciterade så länge att de kommer ut i ett åldersspann där människan helt enkelt är mindre brottsbenägen. Det går inte att säga något om enskilda individer, men statistiskt sett och över hela grupper avtar viljan att begå brott med åren.
Men med strängare straff kommer också nya problem. Vi får fler fickor i samhället där alla känner någon som sitter inne. Fler barn som växer upp med frihetsberövade familjemedlemmar och grannar, och med helgbesök hos pappa i fängelset. Det är i sig ett slags gettoisering, och en särskilt socialt explosiv utveckling givet att vi till stor del talar om invandrartäta bostadsområden.
Straffskärpningar är en viktig beståndsdel i en kriminalpolitik för en ny verklighet. Låt oss inte för den sakens skull låtsas att det är en enkel lösning.
Paulina Neuding, journalist och jurist