Förra veckan sköts ännu en ung man till döds inom ramen för en gängkonflikt, denna gång i Rinkeby. Mordet skedde vid 18-tiden mitt i ett bostadsområde. Polisen hade kännedom om gängkonflikten samt den mördades involvering. Men att kontinuerligt bevaka gängkriminella finns varken resurser till eller lagstöd för.
Rättssamhället står inför en historisk utmaning. De senaste åren har gängkriminaliteten tagit sig allt brutalare och samhällsfarligare uttryck. Skjutningar och sprängningar har blivit vardag i vissa områden. Otrygghet bland vanligt folk har spridit sig och är nu normaltillstånd. En utbredd tystnadskultur och rädsla att vittna försvårar brottsutredningarna.
Straffskärpningar har begränsad effekt
Hittills har lagstiftaren svarat på gängkriminaliteten framför allt genom straffskärpningar. I viss mån har dessa förbättrat polisens möjligheter att få bort vapen och farliga personer från gatan, särskilt straffskärpningen avseende grovt vapenbrott som medfört att huvudregeln numera blivit att den misstänkte ska häktas.
Att fokusera på strängare straff visar handlingskraft och vinner möjligen politiska poäng. I praktiken får det begränsad effekt mot just gängkriminaliteten. Uppklarningen på gängrelaterade skjutningar är låg. Straffskärpningar träffar endast den mindre del som lagförs. Vi ser också en tendens att gängen utnyttjar unga personer för att till exempel utföra mord samt transportera eller förvara vapen, sprängmedel och narkotika. Straffskärpningar träffar således få gängkriminella och längre ner i gängstrukturen. Det kan därför ifrågasättas hur effektiv metoden är för att trycka tillbaka gängkriminaliteten.
Proaktiva åtgärder saknas
Vi kommer inte kunna lagföra och straffa bort gängbrottsligheten. Lagföring och straff är förvisso centrala verktyg i kampen, men de är endast reaktiva. Långsiktiga förebyggande åtgärder som sociala satsningar, till exempel för att motverka nyrekrytering till gängen är också nyckelåtgärder. Vad som saknas i regeringens 34-punkters program mot gängbrottsligheten är dock kraftfulla proaktiva åtgärder för att stoppa skjutningar och sprängningar.
Ett återkommande scenario vid en gängskjutning är att polis larmas till platsen efter att utomstående hört skottlossning. På platsen påträffas en skadad målsägande som inte vill lämna uppgifter till polisen. Runt brottsplatsen finns rädda och otrygga människor. Brottsplatsundersökning utförs. Polisen har personal på plats och närområdet närmaste timmarna. Utredningen läggs ner i brist på bevis, ingen lagförs. Rättsväsendet är tvåa på bollen, otryggheten ökar och tilltron till staten som garant för ordning och säkerhet minskar.
Verktyg att inkapacitera
Jag föreslår att lagstiftaren, som komplement till andra föreslagna åtgärder, ger polisen verktyg att agera proaktivt med tvång för att förebygga skjutningar. Polisen bedriver en omfattande underrättelseverksamhet och har stor faktabaserad kunskap om vilka individer som är centralfigurer och drivande inom gängen och som har stor potential att ta till vapen och sprängämne. När en konflikt blossar upp vet polisen vilka som är i farozonen att skjutas eller vilka som har möjlighet och kapacitet att anstifta eller utföra mord. Polisen borde ges ett verktyg att inkapacitera den relativt begränsade skara individer som utgör det största hotet. Ett sådant verktyg finns inte idag och polisen tvingas därför ligga i bakvattnet och försöka städa upp först efter att en skjutning skett.
Elektronisk övervakning
Mitt förslag innebär en helt ny tvångslagstiftning, där en domstol i ett hemligt och rättssäkert förfarande, likt det som gäller för befintlig hemliga tvångsmedel, kan utfärda en skyddsorder mot en grovt kriminell. Skyddsordern skulle innebära att polisen under en begränsad tid får en helt ny verktygslåda mot just den gängkriminella individen i syfte att skydda samhället. Exempel på verktyg skulle kunna vara olika former av elektronisk övervakning med GPS-sändare, övervakning av elektronisk kommunikation, omfattande fysisk bevakning, visitationer och husrannsakningar utan konkret misstanke, husarrest och andra liknande åtgärder som syftar till att begränsa den gängkriminelles möjligheter att delta i kriminalitet och en pågående gängkonflikt.
Prioritera de skötsammas trygghet
Ett sådant system som endast träffar enstaka grovt brottsaktiva individer är mindre ingripande ur ett integritetsperspektiv än att låta hela områden bli visitationszoner eller vidtagande av andra breda och generell ingripande åtgärder som diskuteras. Vi måste nu våga ta steget att differentiera rättighetsskyddet för människor och öka samhällsskyddet. Några få gängkriminellas integritet och frihet måste väga lättare än alla de skötsamma som bor i områdena och deras berättigade krav på trygghet och säkerhet. Det är hög tid för regeringen att lägga till en 35:e punkt i programmet mot gängkriminaliteten, en punkt som ritar om spelplanen och har potential att vända utvecklingen. En punkt som hade kunnat förhindra mordet i Rinkeby.
Daniel Larson, Kammaråklagare, Ekobrottsmyndigheten