Den senaste tiden i Göteborgs förorter har varit orolig. Det märks hos de boende, det märks i skolorna och det märks förstås hos barnen. Det har varit skottlossning, misshandel, illegala vägspärrar och bilbränder. Bakgrunden tros vara konflikter mellan rivaliserande kriminella gäng och nätverk hos de olika stadsdelarna.
Gemene man ropar efter hårdare tag och politikerna är snabba med att känna efter hur opinionsläget är. Uttalanden görs. Presskonferens hålls. Alla vill ha hårdare tag och alla vill ha mer poliser. En del vill till och med sätta in militären.
Själv vill jag lyfta fram en annan aspekt som lätt glöms bort i den stormiga debatten. Jag vill att vi riktar uppmärksamheten och strålkastarna mot oss som arbetar i förorten. Jag råkar vara en av dessa.
Hatar gängen
Precis som hos de flesta göteborgare så hatar jag de kriminella gängen och nätverken. Jag hatar dessa grupperingar som finns och jag hatar det våld, den gängkultur och den oro som skapas av dessa. En annan orsak till varför jag hatar gängen är för att de ständigt smyger omkring i skolkorridorerna, på jakt efter svaga, utsatta och vilsna barn. För det är i skolorna som rekryteringarna till gängen börjar. Det är här samhället misslyckas med att rädda och fånga upp de allra svagaste. Och det är här vi måste börja jobba om vi någonsin ska få bukt på gängkriminaliteten.
Upprepade sena ankomster, provocerande kroppsspråk, attityder och bemötande av vuxna, slitna och samma kläder varje dag, frisyrer, språkkultur, bortglömda läxor, negativ inställning till skolan, ilska, tystnad, knutna nävar
Redan första skoldagen, när ungarna sätter sig vid sina bänkar, kan man ana vilka som befinner sig i riskzonen. De små tecknen syns tydligt och tidigt. Upprepade sena ankomster, provocerande kroppsspråk, attityder och bemötande av vuxna, slitna och samma kläder varje dag, frisyrer, språkkultur, bortglömda läxor, negativ inställning till skolan, ilska, tystnad, knutna nävar. Vi som arbetar i förorten och vi som har arbetat här länge har en stor kollektiv erfarenhet av just dessa individer.
Han som sitter inne
Vi pratar om dem på möten, veckomöten, dagliga möten, årliga möten, på rasterna, mellan lektioner och planering. Vi undrar hur det gick för Ali, han som vi släppte iväg för några år sen. Ni vet, han som alltid kom för sent och som en gång repade bilen på en av de anställda. Ja, han, han som alltid bråkade. Ja, han sitter inne nu. Mm, hörde det av hans lillasyster när jag var ute och handlade i ICA häromdagen. Ja, fruktansvärt tråkigt. Jag hade honom i matematiken de där tre åren.
Dessa barn och ungdomar. De som har en fot i ljuset och en fot i skuggan. De som aldrig gör sina läsläxor oavsett hur mycket man tjatar på dem. De som söker sig till konflikter. Eller konflikter som söker sig till dem. Deras skrik, deras oro, frustration, ilska, sitter i korridorsväggarna. Blir till slut en del av byggnadens DNA. Jag hör hur det ekar varje gång jag går genom korridorerna. På väg till nästa lektion. Och det ekar ännu mer när jag stämplar ur och går hem för dagen, något senare än vad jag först hade tänkt mig.
Brist på resurser
Det finns inget som heter övertid för oss lärare. Däremot finns det gott om brist. Brist på tid, brist på planering, brist på material, brist på pennor, suddgummin, brist på böcker, brist på lokaler, brist på lärare, brist på resurser. Brister i hjärtat.
Jag arbetar på Vättleskolan. Det är en skola som ligger mitt i Angered, mitt i stormens öga, nära skottlinjen där gängen bråkar om territorier, försäljning och framtida rekryteringspotential. Vi ser, vi hör, vi känner och vi vet om allt det som sker i det fördolda. Men ändå kan vi inte göra mer. Vi är för få. Förra läsåret var vi 54 vuxna som arbetade i bygget. I år har vi reducerats till 36. Det är inte vi som har bestämt det. Det är staden och dess politiker.
De gör tvärtom
Vi är inte de enda skolor i förorten som har fått minskade resurser. Nästan samtliga av stadens förortsskolor har fått minskade anslag, nedskärningar, omorganisationer och effektiviseringar. Politikerna säger att de ska satsa på oss och de säger att de vill krossa gängkriminaliteten. Ändå handlar de enligt motsatsen.
Vi räcker inte till. Vi hinner inte. Vi kan inte. Men vi vill. Vi strävar efter det. Vi kämpar och vi krigar så att vi ibland gråter blod för att rädda de där individerna. De där som har en fot i skuggan och en fot i ljuset. De som aldrig gör sina läxor, som kommer för sent, som har samma kläder varje vecka. De pojkar som gängen hugger tag i så fort tillfälle ges.
Politikernas ansvar
Det är inte vi lärare i förorten som har misslyckats. Det är politikerna. De som sitter på de stora besluten och de som sätter budgeten. Och det vi ser idag, är ett resultat ett decennium av nedskärningar inom välfärden, inom skola, inom socialtjänst. Som man sår, får man skörda. Och en del sår tar lång tid att läka.
Många barn går i skolan för att lära sig saker och för att förbereda sig för framtiden. Men hos oss går vissa barn i skolan för att överleva. Hjälp oss att hjälpa dem.
HP Tran, lärare på Vättleskolan