Det är nu fjorton år sedan Fadime Sahindal dödades av sin far. De sista orden Fadime fick höra från honom var hedersetikens dom över den olydiga dottern: Du skall dö, din hora! Det var ord som hon fick höra många gånger tidigare och inte bara från ”stackars pappan” som hon brukade säga.
Fadime beskrev noga hur pappan och andra i släkten ”var i händerna på kollektivets förväntningar” på dotterns ”renhet”, det vill säga kravet på att en dotter bevarar sin oskuld före äktenskapet. Efter många år av dödshot blev det pappan som återupprättade släktens heder som i deras ögon hade förlorats genom en kärleksrelation utan äktenskap.
Gick fri
Fadimes far fick livstids fängelse i Sverige medan Pela Atroshis far i Irak fick gå fri för samma typ av dottermord och orsakat av samma motiv.
Fadime utmanade inte bara hedersnormerna i sin egen etniska grupp utan också det svenska politiska etablissemanget som blundade för hedersförtrycket. Ingen annan ung flicka under konstant dödshot förde en så modig kamp i offentligheten genom film och TV som Fadime. Därför minns vi hennes unika insats för ”invandrartjejers rättigheter” som hon beskrev sin kamp.
Bortsett från akuta åtgärder som man har satsat mycket på har ”det blivit sämre”, sade vår tidigare migrationsminister den 13 januari i år i riksdagen under ett seminarium till Fadimes minne, arrangerat av föreningen Varken hora eller kuvad. Tobias Billström (M) medgav att han, som har varit en del av makten, bär ett ansvar. Heder åt honom liksom åt Mona Sahlin (S) som erkände sveket mot de utsatta redan 2001.
Hjälper föga
Men dessa erkännanden hjälper föga de cirka 100 000 ungdomar som växer upp i hederns skugga. Ställer vi frågan hur det kommer sig att hundratals ungdomar födda och uppvuxna i Sverige i dag väljer att resa ut i världen för att halshugga och våldta oskyldiga i syfte att bygga upp ett könsapartheid-kalifat i guds namn, då är svaret givet: det har blivit värre. Med hänsyn till att inte ”hjälpa” Sverigedemokraterna har man mörkat könsapartheidskulturers tillväxt; en björntjänst för de utsatta, en förtjänst för SD.
Men att vinna Fadimes kamp för lika rättigheter är en omöjlighet när systemet finansierar etniska manliga föreningar och samfund som sanktionerar oskuldsetiken. Ännu i dag stödjer man organiserad ”demokratiomstörtande verksamhet” som f d demokratiminister Birgitta Ohlsson (L) utryckte det.
För att belysa sakernas absurda tillstånd låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss föreställa oss att svenska kyrkans ärkebiskop förkunnar att från och med nu går svenska kyrkan tillbaka till den gamla ordningen och det är bara män som skall få bli religiösa ledare. Vidare anmäler hon att från och med nu ska alla flickor som förlorar oskulden före äktenskapet stämplas som syndare och homosexualitet ska betraktas som sodomi.
Vad skulle hända? Ärkebiskopen skulle antingen köras till psykakuten eller dras inför domstol som pingstpastor Åke Green. Dessa etiska normer, underbyggda av religioner, är brott mot mänskliga rättigheter men när vissa grupper av traditionella män från könsapartheidsamhällen tar dessa normer med sig då görs de till ”kultur” och hyllas som ”mångfald”.
Flytta gränserna
Vi önskar att regeringen tar fram den tunisiske presidenten Habib Ben Ali Bourguibas budskap från 1964 som Eva Moberg rapporterade om. Han uppmanade att kravet på flickors mödomshinna – som inte finns – skulle upphöra. Vår feministiska regering behöver flytta feminismens gränser för att inkludera våra könssegregerade förorter i jämställdhetspolitiken. Till att börja med kunde statsministern klargöra i ortodoxa kyrkor och moskéer att ”oskulden” och rätten till kärlek i en demokrati är frågor för individen – inte för kollektivet.
Fadimes dröm om lika rättigheter kan inte uppfyllas så länge oskuldskraven inte spolas. Men oskuldsvakternas auktoritet kan bara påverkas genom att landets högsta makthavare och auktoriteter agerar. Eventuellt.
Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld genom
Maria Rashidi
ordförande, Kvinnors Rätt
Meheret Dawit
ordförande, Eritreanska Kvinnor för integration