Gör inte skillnad på hemlösa barn

Framför mig sitter en småbarnsmamma och gråter. Hon och barnet har tillbringat natten tillsammans på en kompis soffa. Mammans rivningskontrakt har gått ut och alla tillhörigheter står i ett källarförråd.

Familjen är strukturellt hemlös. Det betyder att hon inte har några sociala problem: inte missbruk, inget skyddsbehov, ingen psykisk sjukdom. Men hon är fattig, arbetslös, går på försörjningsstöd och har ett svagt socialt nätverk. Hennes chanser att få ett hyreskontrakt är små, hennes kötid på Boplats är bara tre år och knappast någon hyresvärd skriver kontrakt med en person som går på socialbidrag.

Kritiserat beslut

Mamman har blivit erbjuden ett rum på ett vandrarhem på Orust men för mamman är det inget alternativ, dotterns förskoleplats i Göteborg är deras enda fasta punkt.

Som strukturellt hemlös i Göteborg kan man få ”nödbistånd bostad”, pengar i handen, max en vecka för att skaffa sig tak över huvudet.

Beslutet är kritiserat, bland annat från Räddningsmissionen och andra frivilligorganisationer som tidigare erbjudit boende för hemlösa barnfamiljer genom ett ramavtal med Göteborgs kommun. I våras larmade de om att barn hamnar på gatan (GP 5/4).

Och nu händer det.

Inget barnperspektiv

Trots att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lag den 1 januari 2020 och att man i varje myndighetsbeslut ska beakta barnperspektivet så lyser det med sin frånvaro när det gäller hemlösa barnfamiljer.

När Faktum frågar ansvarigt kommunalråd Hampus Magnusson (M) var barnperspektivet finns i nödbiståndet svarar han:

”Det ligger i att kommunen nu skyddar de pengar som är avsatta att hjälpa barn som växer upp i familjer med sociala problem. Kommunerna har ett ansvar att särskilt hjälpa dem och det skulle vara mycket orättvist om dessa medel fördelades ut på alla som söker en annan bostad.”

Men verkligheten är att strukturellt hemlösa, som mamman med sin 2,5-åriga dotter, inte söker en annan bostad.

De söker någonstans att bo överhuvudtaget.

Fattigdom gemensam nämnare

Tolkningen av socialtjänstlagen gör att man skiljer ett hemlöst barn från ett annat beroende på i vilken kategori föräldrarna befinner sig.

Missbruk och psykisk sjukdom – då får du hjälp.

”Bara” fattig – då blir du utan hjälp.

Gemensamt för alla som lever i hemlöshet är fattigdom.

Fattigdomen föder utanförskap. Fattigdom är en social fråga som kan vara grogrund för kriminalitet, missbruk och gynnar återväxten i de parallella samhällen vi ser i dag. Fattigdom undergräver tilliten till samhället, den splittrar och stänger ute. Rädda Barnens färska rapport Välfärd – inte för alla (2019) visar att klyftorna fortsätter att öka mellan de barn som lever i störst ekonomisk utsatthet och de barnfamiljer som har det bra ekonomiskt ställt. Den ekonomiska familjepolitiken förmår inte längre att utjämna ekonomiska skillnader.

Kostnaderna för boenden till hemlösa har stigit – bland annat för att bostadsbristen fött en hemlöshetsindustri som tjänar stora pengar på nöden. I Göteborg står de strukturellt hemlösa för en tredjedel av den ökande kostnaden, och det är den man vill bli av med.

Snabbt.

Kortsiktigt stuprörstänkande

Man behöver inga högskolepoäng för att förstå att barn som lever i hemlöshet och fattigdom och i dag kategoriseras som ”strukturellt hemlösa” i förlängningen riskerar att bli ”socialt hemlösa”.

Det är ett kortsiktigt stuprörstänkande där socialtjänstens kostnader minskar i dag medan samhällskostnaden i framtiden riskerar att öka.

Mitt emot mig, bredvid den hemlösa mamman, sitter hennes vän. Som tidigare missbrukare hyllar hon socialtjänsten. Hon fick stöd, hjälp med bostad och behandling. Hon hörde till ”rätt” kategori och menar att det som sker nu är en särbehandling och frågar sig ”Varför får min kompis dotter inte samma chans som mitt barn får?”

Både i svensk lag och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna finns rätten till bostad fastslagen.

Varför gäller inte dessa rättigheter alla hemlösa barn?

Sarah Britz

chefredaktör för gatutidningen Faktum