Gårdsten kommer snart att tas bort från polisens lista över särskilt utsatta områden. Det råder enighet om att framgången beror på att det allmännyttiga bostadsbolaget Gårdstensbostäder bedrivit ett långsiktigt arbete kallat ”Gårdstensmodellen”. Många menar att Gårdstensmodellen är något att lära av. Frågan är vad.
För att ta reda på detta har vi jämfört utvecklingen i Gårdsten och Hjällbo (ett annat särskilt utsatt område på polisens lista). Vi har även tagit hjälp av statsvetenskapliga teorier om fungerande samhällsbyggen. Resultaten är överraskande både vad gäller framgångens omfattning och orsaker.
Vad har hänt?
Polisens lista tar fasta på svårigheten att bekämpa brott. Här har Gårdstensmodellen varit framgångsrik. Den öppna narkotikaförsäljningen är nästan borta, de kriminella nätverken är mindre synliga, och polisen kan numera jobba som på andra ställen.
Löser inte alla problem
Men framgången med att skapa ordning innebär inte att alla problem är lösta. Andra viktiga aspekter av socialt välmående och välfärd, som de boendes egenförsörjning, skolornas resultat och områdets samhällsengagemang uttryckt i valdeltagande har inte utvecklats mer positivt i Gårdsten än i Hjällbo.
Den första lärdomen av Gårdstensmodellen är att ha rimliga förväntningar på vad modellen kan åstadkomma; att upprätta ordning och reda räcker inte för att bekämpa grogrunderna till sociala problem och utanförskap.
Varför har det hänt?
Alla är överens om att tillit och samhörighet är viktiga faktorer för ett samhälles utveckling. Mindre uppmärksammat är att tillit och samhörighet förutsätter en stark, trovärdig och legitim samordnande aktör som ser till att regler följs och regelbrytare sanktioneras. Stark och trovärdig betyder att aktören kan hålla vad den lovar. Legitim betyder att invånarna tycker att aktören har rätten att belöna och bestraffa.
Insikten om behovet av en legitim och tvingande statsmakt kommer från statsvetenskaplig forskning om hur välfungerande samhällen uppkommer ur kaos. Här har teorier som framhäver en stark central makt (”a credible enforcer”) visat sig överlägsna kontraktsmodeller som bygger på frivilliga överenskommelser mellan jämlika individer.
Viktiga delar glöms bort
Behovet av en stark, trovärdig och legitim samlande aktör glöms ofta bort i diskussionen om utsatta områden. Detta trots att själva definitionen av ett utsatt område innefattar att staten i allmänhet – och polisen i synnerhet – har svårt att nå ut till medborgarna. Betecknande är att debatten om Gårdstensmodellen nästan uteslutande har uppmärksammat mekanismer som involverar medborgarna som aktiva medskapare.
Den som vill tillämpa de verksamma delarna av Gårdstensmodellen, och inte bara det som är ”demokratiskt aptitligt”, behöver acceptera att bostadsbolagen får stora befogenheter
Gårdstensbostäder själva lyfter fram långsiktighet, samverkan, pragmatism och de boendes möjlighet till inflytande som nyckelingredienser i framgångsreceptet. Liknande fokus på samverkan och de boendes möjligheter till inflytande lyfts även fram av Miljöpartiet.
Betoningen av dessa ”mjukare” åtgärder missar dock väsentliga aspekter av utvecklingen. En jämförelse mellan Gårdsten och Hjällbo visar på vikten av en stark central aktör.
HjällboBostaden fick i slutet av 1990-talet motsvarande befogenheter som Gårdstensbostäder. Man vidtog då liknande åtgärder som uppmärksammats i Gårdstensmodellen: de boende involverades i utvecklingen; man tog sociala hänsyn vid upphandlingar och anställningar; man ordnade med yrkesutbildningar och sommarjobb till ungdomar; och man anställde trygghetsvärdar.
Det finns dock åtminstone tre viktiga skillnader mellan bostadsbolagens arbete. Den första avser sättet att organisera samverkan. Medan Gårdstensbostäder tog ledningen över samverkansprojekten satsade HjällboBostaden på platta nätverksformer utan tydligt ledarskap.
Kontroll och sanktioner
Den andra skillnaden är att Gårdstensbostäder har arbetat med att ta kontrollen över offentliga platser. Detta har bland annat skett genom att göra det obekvämt för störande element att vistas i området, hålla koll på mopederna, samt genom att se till att bilägare använder rattkrycka. Man har även sett till att sanktionera dem som bryter mot reglerna, också då detta väckt starka känslor hos de drabbade.
Därmed behöver vi ta ställning till hur mycket det får kosta socialt och politiskt att skapa ordning i ett område.
Den tredje skillnaden är att Gårdstensbostäder i större utsträckning än HjällboBostaden har kontrollerat vem som bor i området. Detta har skett genom att i princip enbart acceptera hyresgäster med fast inkomst från förvärvsarbete, att avhysa boende som missköter sig, samt att göra id-kontroller för att stoppa otillåten andrahandsuthyrning.
Utifrån insikterna om skillnaderna mellan Gårdstensbostäders och HjällboBostadens tillvägagångssätt föds den andra lärdomen av Gårdstensmodellen: Även om samverkan och de boendes möjligheter till inflytande är en del av framgångsreceptet räcker inte detta för att skapa ordning i särskilt utsatta områden. Det behövs också en stark och tvingande central aktör – i det här fallet i form av ett bostadsbolag.
Lärdomarna av Gårdstensmodellen leder till viktiga frågor gällande hur utsatta områden kan lyftas. Den som vill tillämpa de verksamma delarna av Gårdstensmodellen, och inte bara det som är ”demokratiskt aptitligt”, behöver acceptera att bostadsbolagen får stora befogenheter. Därmed behöver vi ta ställning till hur mycket det får kosta socialt och politiskt att skapa ordning i ett område. Till bilden hör också att det behövs ytterligare åtgärder för att skapa välfärd i bredare mening. Här har Gårdstensmodellen mindre att tillföra.
Peter Esaiasson
professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Anna Persson
docent i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Johanna Winqvist
fil kand i statsvetenskap, Göteborgs universitet
*Artikeln bygger på Johanna Winqvists kandidatuppsats i statsvetenskap ”Hur genererar man god utveckling i särskilt utsatta områden?”.