Efter de senaste årens korruptionsavslöjanden där Göteborgsandan fått en mindre smickrande innebörd, är det många som frågar: exakt hur korrupt är Sverige? Ingen har tagit reda på det, och det är knappast heller möjligt. En mutaffär där både mutgivare och muttagare är i maskopi med varandra är svår att upptäcka. Därför är det inte någon djärv gissning att åtskilliga korruptionsbrott aldrig kommer fram i ljuset.
Men är det helt hopplöst att upptäcka korruption? Att det över huvud taget inte skulle gå att hitta är något av en myt. Ett sätt att få en bild av den korruption som ändå upptäcks och anmäls är att undersöka de ärenden som finns hos Riksenheten mot korruption. Det är en specialenhet inom Åklagarmyndigheten som sedan år 2003 utreder misstänkta korruptionsbrott.
Brottsförebyggande rådet (Brå) har gått igenom samtliga ärenden hos Riksenheten. Det rör sig om knappt 700 avslutade ärenden. Rapporten (2013:15) går att läsa på Brås hemsida. I den finns en mängd fakta kring ärendena. Frågan är om det finns några myter som försvårar våra möjligheter att avslöja korruption.
Myt 1: I Sverige mutar vi inte med pengar
Sverige saknar en korruptionskultur där en sedel får trafikpoliser att blunda och tjänstemän att snabba på handläggningen. Man brukar säga att korruption på svenska tar sig andra former än att vifta med sedlar.
Mot den bakgrunden är det överraskande att det är ekonomiska värden som byter ägare i mer än hälften av Riksenhetens ärenden. Det handlar i hög grad om pengar i någon form (42 procent): kontanter, arv, värdecheckar, arvoden, sponsring, provision, bonusprogram och gratifikationer. Även föremål av ekonomiskt värde förekommer som verktyg, även exempelvis kläder och smycken.
Kanske ska man ändå inte vara förvånad. Typiskt sett syftar korruption till att uppnå något ekonomiskt fördelaktigt för den ena parten: att leverera tjänster eller varor till kommunen, få ett tillstånd av en myndighet eller kanske ett lägenhetskontrakt. En ekonomisk påverkansform framstår därför som naturlig. Cash is king.
Myt 2: I Sverige är korruption diskret och subtil
Ett direkt erbjudande om en muta skulle nog för de flesta uppfattas som överraskande, nära på chockartat. I stället framstår det som naturligare att trevande närma sig den känsliga frågan. En intervjuad person i ett annat projekt om korruption mot myndighetspersoner berättade, att han brukade skämta om antydningar till mutor för, att i hans situation, bedöma hur vårdare på anstalter reagerade.
Det är därför förvånande att i 47 procent av Riksenhetens ärenden är det fråga om direkta erbjudanden från mutgivarens sida, ett uttalat förslag om samarbete. Kanske är en förklaring att det bakom åtskilliga direkta erbjudanden finns en sedan tidigare uppbyggd relation, vilket gör de direkta erbjudandena mindre framfusiga. Dessutom är det rimligt att en relativt hög andel av de direkta mutförsöken anmäls av den som utsätts för mutförsök.
Myt 3: I Sverige bygger korruption på avancerade upplägg
I ett modernt och välutvecklat samhälle som Sverige förekommer sofistikerade skattebrott med utländska faktureringsbolag och skatteparadis. Till och med enskilda konsulter håller på med sådana upplägg. Därför borde korruptionen också ta sig sådana former.
Rimligtvis finns de mest fullfjädrade gärningspersonerna inte representerade i Riksenhetens ärenden. Men det är ändå slående att en stor andel av ärendena inte alls är sofistikerade, utan handlar om mutor och belöningar på lokal nivå och består av sådant som ligger naturligt för mutgivaren. Privatpersoner erbjuder pengar, leverantörer attraktiva produkter från hyllan och byggföretag badrumsrenoveringar.
Myt 4: Korruption leder sällan till fällande domar
Korruption är ett trassligt område med stora gråzoner, svår att upptäcka och knepig att leda i bevis. Därför borde Riksenheten vara mindre framgångsrik. Men när Riksenheten får ett tillräckligt bra underlag döms nästan en tredjedel av alla utpekade personer. Det måste uppfattas som ett gott betyg.
Korruption är inte alltid så osynlig som man kan tro. Ekonomiska värden byter ägare; formerna behöver inte vara särskilt sofistikerade; direkta förslag förs fram; Riksenheten kämpar inte alltid mot väderkvarnarna utan når ganska ofta framgång i domstol.
Låt därför inte myter försvåra arbetet mot korruption. Det går att upptäcka, utreda och lagföra brotten. Ännu bättre – genom att lyfta fram var riskerna finns för korruption och hur den yttrar sig går det att i högre grad förebygga brotten.
Lars Korsell
enhetschef Brottsförebyggande rådet (Brå)