Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Tänk om, Göteborgs politiker, om ni menar allvar med visionen om ett jämlikt Göteborg, skriver debattörerna. Bild: Privat, Sanna Tedeborg
Tänk om, Göteborgs politiker, om ni menar allvar med visionen om ett jämlikt Göteborg, skriver debattörerna. Bild: Privat, Sanna Tedeborg

Framtidens plan för Göteborgs utsatta områden håller inte

AB Framtiden har presenterat en omfattande strategi för att utveckla Göteborgs utsatta områden. Problemet är att den inte bygger på relevant forskning och präglas av vinstintresse, skriver bland andra Håkan Thörn, professor i sociologi.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Nyligen meddelade AB Framtiden att man satsar 11 miljarder på utvecklingsarbete i stadsdelar som finns på polisens lista över ”särskilt utsatta områden”. Att Framtiden som ett led i detta arbete vill bilda nya stadsdelsbaserade bostadsbolag har väckt kritiska frågor i kommunfullmäktige. Är bildandet av fler kommunala bolag verkligen en adekvat strategi?

LÄS MER: Så ska Göteborg få bort alla utsatta områden – på fem år

Problemen med Framtidens nya strategi för ”utvecklingsområden” är större än så. Enligt koncernens strategidokument kommer insatsen att ”ha stor betydelse” för att minska segregationen och ojämlikheten i Göteborg. Men skapandet av mer jämlika sociala villkor kräver något helt annat. Historiskt sett har denna typ av social förändring alltid skett genom politisk omfördelning förankrad i ett aktivt civilsamhälle.

Ett exempel är efterkrigstidens Folkhem, som byggde på en kombination av statlig fördelningspolitik och självorganisering (folkrörelserna). Mot denna bakgrund måste invändningar göras mot Framtidens förändringsambitioner. För det första bör ansvaret för att utforma och leda en sådan för Göteborg avgörande insats åligga stadens politiska styre, med bistånd från den svenska staten. Nu skjuts detta ansvar istället över på kommunala bostadsbolag, som enligt allbolagen måste drivas med vinstintresse.

Vi har inget emot att Framtiden vill bidra till att motverka segregationen. Men, och detta är vår andra invändning, den styrningsmodell som presenterats lämnar inte mycket utrymme för det boendeinflytande i bolaget som allbolagen stadgar.

Bygger på ”forskning”

Vad innebär denna modell och hur motiveras den av Framtiden? Som forskare med många års erfarenhet av att undersöka stadsutveckling och förvaltning i Göteborg förvånas vi över hur strategin hänvisar till ”forskning” vid Göteborgs universitet. En återkommande referens i Framtidens strategidokument är nämligen boken ”Förorten”, utgiven på Timbro förlag och författad av Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap. Bokens undertitel är ”Ett samhällsvetenskapligt reportage”. Men i Framtidens strategi behandlas den som vederhäftig vetenskap. Samtidigt förbigås omfattande forsknings- och utredningsverksamhet som ägnats dessa frågor sedan Storstadssatsningen på 1990-talet.

Boken bygger på 886 intervjuer men dess slutsatser är godtyckliga och subjektiva. Ett flagrant exempel finns i bokens övergripande slutsats: att förorterna behöver ”mer svenskt tänk”. Hur definieras detta? Esaiasson svar: ”Man fattar om man vill”. Ett annat exempel är hans utsagor om att föreningar i förorten ofta drivs av ”opportunistiskt bidragssökande”, som saknar källhänvisning, och det mer generella påståendet att civilsamhället inte fungerar som förväntat, som knappast underbyggs.

Vi häpnar inför att ekonomiseringen av välfärdspolitiken nu har gått så långt att en professor i statsvetenskap och ett allmännyttigt bostadsbolag inte ser några problem med att bekämpandet av social ojämlikhet och segregation underkastas ett lönsamhetskrav.

Framtiden åberopar Esaiasson bedömning att bostadsbolagens potential att utveckla förorten är större än kommunens då de har ”mer pengar”. Bolaget tillägger att strategin kommer att vara ekonomiskt lönsam på längre sikt. Vi häpnar inför att ekonomiseringen av välfärdspolitiken nu har gått så långt att en professor i statsvetenskap och ett allmännyttigt bostadsbolag inte ser några problem med att bekämpandet av social ojämlikhet och segregation underkastas ett lönsamhetskrav. Välfärdsreformer kräver finansiering – men bör de bekostas av hyresgäster i kommunala bostadsbolag?

Kontextlös kunskap

Framtiden hänvisar vidare till Esaiasson bedömning att bostadsbolagen är de mest legitima aktörerna att leda utvecklingen av förorten. Detta då de enligt hans enkät visar att de åtnjuter högt förtroende hos invånarna. Men detta är kontextlös kunskap. I vår egen forskning har vi kunnat följa hur förtroende för bostadsbolag kan raseras över en natt då man presenterat renoveringsplaner med kraftiga hyresökningar, något som också ingår i Framtidens planer.

Framtidens beslut att arbeta med Gårdstensmodellen hämtar också stöd från Esaiasson. Bostadsbolagen har enligt statsvetaren stor potential att skapa social ordning i förorten, då dess legitimitet ger dem ”rätten att belöna och straffa”. Förebilden är just Gårdstensmodellen, som arbetar i linje med en av Esaiasson till vetenskap förklädda åsikter: ”Att få personer som inte tänker svenskt att flytta ut kräver hårda åtgärder”.

Esaiasson och Framtiden förbigår den forskning om Gårdstensmodellen som ifrågasatt om bostadsbolag är lämpade att ägna sig åt brottsförebyggande arbete, agera polisiärt och övervaka boende. Den har pekat på hur ”okonventionella metoder” (Gårdstensbolagets egna ord) inte bara skapat otrygghet hos förortens mest utsatta, utan också bidragit till att flytta problemen till andra stadsdelar.

Är detta vad invånarna i Göteborgs förorter har att vänta av de bostadsbolag som en gång skapades för att leda den svenska bostadsutvecklingen enligt devisen ”bra och billiga bostäder åt alla”? Tänk om, Göteborgs politiker, om ni menar allvar med visionen om ett jämlikt Göteborg.

Håkan Thörn, professor i sociologi, Göteborgs universitet

Catharina Thörn, docent i kulturstudier, Göteborgs universitet

Ingrid Sahlin, seniorprofessor, Socialhögskolan, Lunds universitet

Ove Sernhede, seniorprofessor i barn- och ungdomsvetenskap, Göteborgs universitet

Nazem Tahvilzadeh, lektor i statsvetenskap, Malmö universitet