Göteborgs Stad genomför just nu en kampanj om vård och omsorg för äldre. Kampanjen består av tre affischer: en robothund designad för att hålla äldre personer sällskap, en 3D printad smörgås, samt en skyltdocka iklädd futuristiska glasögon omgiven av svartvita foton och ett pärlhalsband. Genom att kombinera dessa bilder med de påhittade yrkestitlarna ”sällskapsdesigner”, ”matingenjör” respektive ”minnes-PT” vill kommunen framställa kommunal vård och omsorg för äldre som en ”framtidsbransch” med blick för teknisk innovation. Kommunikationschef Cornelia Dannert säger att kampanjen ska ”skava” genom att innehåll och avsändare inte helt går ihop.
Och ja, det skaver.
Oförutsedda konsekvenser
Det är tydligt att kommunen menar att ny teknik (och nya yrken) är vad som kan skänka status åt vård och omsorg. Bilderna och idéerna i kampanjen är endast konceptuella, men budskapet om att vi ska sätta vårt hopp till teknik är tydlig. Tanken på teknik som lösning på komplicerade samhällsproblem är lika vanlig som naiv. Teknik för nämligen alltid med sig oförutsedda konsekvenser. Och i relation till vård och omsorg för äldre finns det fall att lära av. Japan har länge arbetat med att utveckla teknik som svar på utmaningarna med en åldrande befolkning. Ett känt exempel är robotsälen ”Paro”, tänkt att hålla de äldre sällskap (idén är misstänkt lik hunden i Göteborgs Stads kampanj). Etnografen James Wright har studerat vårdrobotar fungerar i praktiken på omsorgsboenden i Japan. Utifrån sina observationer beskriver Wright hu oväntade problem uppstod: någon försökte flå robotsälen, en annan vägrade att släppa taget om den. Vårdpersonalen lade mycket tid på att rengöra, flytta, bevaka, ladda och förklara hur de olika robotarna fungerade. I slutändan skapade robotarna mer arbete för personalen, inte mindre. Samtidigt förändrade de möjligheterna och utrymmet för vad omsorgsarbete bestod i. Personal fick lägga alltmer tid på robotarna, och allt mindre tid på till att umgås med de äldre.
Det krävs stor kompetens att hjälpa någon med en demenssjukdom att duscha, eller att mata någon som är döende
I min forskning har jag sett otaliga exempel på hur ”enkla uppgifter”, eller ”basal vård”, är långt mer komplext än det låter. Det krävs stor kompetens att hjälpa någon med en demenssjukdom att duscha, eller att mata någon som är döende. I varje fall om det ska göras på ett bra sätt. Det är inte möjligt att generalisera vad som utgör ”god vård”, utan det är nödvändigt att utgå från den specifika situationen: vad som fungerar för Bengt vid ett tillfälle, kanske inte fungerar i nästa stund. Och det som gör Bengt lugn, kanske inte gör Maja lugn.
Med en åldrande befolkning måste vi skapa god vård och omsorg. Göteborgs Stad är Sveriges största kommunala vård- och omsorgsaktör. Det finns med andra ord många erfarna vårdanställda som kan bidra till hur vården kan utvecklas. Tyvärr tycks kommunen mer benägen att blicka mot andra yrkesgrupper än vårdbiträden, undersköterskor eller sjuksköterskor. Visst skapar vi något nytt om vi ber utomstående professioner att formulera ”problem” och designa lösningar, men frågan är vilken vård och omsorg det skulle resultera i, och för vem den är önskvärd. Att synliggöra och värdera den kompetens som personal inom vård och omsorg för äldre har, och att ge dem rimlig tid till att utföra sina arbeten, vore ett mer relevant steg på vägen om vi vill göra denna sektor till ett meningsfullt och tilldragande arbetsområde.
Helena Cleeve, postdoktor inom äldreomsorg, vid Institutionen för Sociologi och Arbetsvetenskap, Göteborgs Universitet