Gangstergäng skjuter "det goa Göteborg" sönder och samman. Då diskuteras plötsligt segregationen i tidningar, radio och tv igen. Mycket prat men lite handling. Som vanligt.
I Göteborg, Sverige mest segregerade stad, hänvisar stadsdelspolitiker till kommunledningen, kommunledningen till regeringen och regeringen skyller på EU. Ingen är beredd till annat än symboliska åtgärder.
Kanske för att åsikterna om segregeringens orsaker och hur de ska angripas är lika många som debattörerna.
Mark Isitt skriver på GP:s kultursida att förortens fula hus är en anledning. Vore det så skulle folk strömma från områden som Nordostpassagen till Hjällbo.
Förslumning är en annan åsikt, ofta från folk som gärna betalat mångmiljonbelopp för Gårdstensbostäders lägenheter. Om de legat någon annanstans än i Gårdsten.
Otryggheten i förorten är en annan myt som sprids.
När vi på Folkhögskolan i Angered (FiA) inledde höstterminen med en rundtur i stadsdelen och bad deltagarna karaktärisera områdena fick prydliga villaförorten Olofstorp omdömena "ensamhet och otrygghet". Hjällbo, där de flesta av kursdeltagarna bor, kännetecknades däremot av "folkliv och trygghet". Som alltid upplevs det främmande mer otryggt än det nära. Kanske förväxlar debattörerna sin egen rädsla och osäkerhet inför det främmande med förortsbornas?
Långvarig politik
Nej, segregationen i Göteborg är en följd av mängder av medvetna politiska beslut under 40 års tid. Inte så att man planlagt en delad stad, varje enskilt beslut som skapat dagens situation kan nog försvaras. Men inte helheten.
Vem vill inte att ungdomar ska få välja gymnasium? Men då krävs det åtgärder för att inte förortens skolor ska haverera.
Naturligtvis var det bekvämt för polisen att flytta ledningsgruppen i kampen mot rekryteringen till de kriminella gängen från Angered till centrum. Efter att man betonat att även ledande polisfunktioner måste finns i förorterna.
Och det var säkert självklart för Göteborg och Co att "glömma bort" Lärjeåns trädgårdar när Göteborgs lustgårdar planerades och även nu när man talar om "Trädgårdsstaden Göteborg".
Listan på små och stora beslut vars konsekvenser har skapat murar mellan Göteborgs invånare kan göras kilometerlång.
Bygg färdigt först
Några av felen kan ännu rättas till. I 30 år har Angered väntat på att byggas klart. Nu är bostadsbristen stor och staden växer. Forskaren Jan Jönmark på Handelshögskolan menar i en utredning om Angered att om man inte tar chansen nu kan det dröja ytterligare 30 år innan nästa möjlighet ges. Blir någon förvånad när en chef på stadsbyggnadskontoret meddelar att det inte finns pengar för annat än Södra älvstranden fram till 2020?
Ändå händer det trots allt en del positivt i Angered i dag. Bygga radhus är ett mantra som upprepas av "alla". Bra, men segregationen påverkas inte nämnvärt om Abdulkhader flyttar en kilometer från hyreslägenheten i Hammarkullen till ett radhus i Storås.
Ett sjukhus och en simhall är på gång, viktiga bidrag till servicen och saker som i andra stadsdelar betraktats som självklara i 20 år. Men det kommer inte att bryta segregationen.
Helande stadsplanering
För att göra det måste områden som Bergsjön och Angered integreras i göteborgarnas vardagsliv. Mark Isitt skriver om Manchester som (liksom Amsterdam) byggt en ny fotbollsarena i en sliten stadsdel. Men Isitt missar poängen. Idrotten i sig är inte det viktiga, det kunde lika väl ha byggts operahus eller nöjesparker. Eller som i Flemingsberg i Stockholm, en högskola.
Så kan en delad stad lappas ihop, förorten integreras i stadens vardagliga liv, en förutsättning för en "hel" stad.
När deltagarna på ovan nämnda FiA-kurs diskuterade vad som skulle kunna locka övriga göteborgare till att regelbundet besöka Angered blev listan kort:
- Angereds Teater och Blå Stället.
- Lärjeåns trädgårdar.
- Vättlefjäll.
Teatern (i den formen) lade centrala politiker ner för många år sedan. Lärjeåns trädgårdar är lokala politiker i full färd med att krossa. Vättlefjäll har diskuterats i 30 år utan resultat.
Minska klyftorna
Det finns inga lätta lösningar på segregationen men för att åtminstone kunna ta ett litet steg framåt måste frågan tas på allvar. Precis som man i dag beaktar genusperspektivet vid myndighetsbeslut borde det vara lika självklart att ta hänsyn till segregeringen. Inga beslut som leder till ökade klyftor mellan stadsdelarna bör accepteras.
Dit är det dock långt. Inte ens i de små frågorna lär förorten prioriteras. För att ta ett simpelt exempel: Järnvägen i älvdalen byggs ut till dubbelspår. Ett pendeltågsstopp i Agnesberg skulle kunna öppna för arbetspendling både till och från Nordost (med en matarbusslinje via Angereds Centrum till Bergsjön). Jag sätter dock hela honoraret för denna artikel på att när tidtabellen en gång spikas kommer två minuters kortare restid mellan Trollhättan och Göteborg att väga tyngre än Angereds utveckling.
Jag är säker på att ingen beslutsfattare kommer att sätta emot.
