I dag är ett utvisningsbeslut giltigt i fyra år, därefter upphör beslutet att gälla (det preskriberas) och det är möjligt att söka asyl på nytt. Förslaget som nu överlämnats av den statliga utredningen innebär att ett utvisningsbeslut ska gälla så länge den asylsökande är kvar i Sverige och därefter i fem år.
Förslagen bygger på idén om att ”ett nej ska vara ett nej”, det vill säga att om en asylsökande fått en prövning av sina skyddsskäl men inte beviljats uppehållstillstånd så har denne ingen rätt att vara kvar i Sverige. Även om principen är begriplig så visar den på en bristande förståelse för verkligheten. Ett avslag på en asylansökan innebär nämligen inte nödvändigtvis att sökanden inte har ett skyddsbehov – utan att denne inte har lyckats göra sitt skyddsbehov sannolikt vid prövningstillfället.
Saknar medborgarskap
I många fall preskriberas utvisningsbeslut därför att de länder som de skyddssökande är utvisade till inte vill ta emot dem. Det finns till exempel ett stort antal statslösa människor som saknar medborgarskap. Deras asylskäl har vanligtvis prövats mot det land där de senast har bott och bedömts ha haft sin hemvist. På grund av olika, mycket högt ställda, krav som dessa tidigare vistelseländer uppställer (som personerna inte kan uppfylla) tillåts de inte återvända. Det kan även handla om att personer utvisas till ett så kallat första asylland eller ett säkert tredjeland som inte går med på att ta emot dem.
Människor som fått ett utvisningsbeslut som inte går att genomföra hamnar ofta i en rättslig limbosituation – de kan varken lämna Sverige eller beviljas uppehållstillstånd.
Reglerna om preskription infördes 1976 just i syfte att skydda människor från att under mycket lång tid behöva leva under hot om avlägsnande på grund av ett beslut som av någon anledning inte kunnat verkställas. Reglerna är ett viktigt skydd för att undvika att människor tvingas in i papperslöshet. Preskription medför dessutom både en ökad kontroll avseende vilka som befinner sig i landet och en möjlighet att säkerställa att Sverige inte bryter mot EU-rätt och andra internationella åtaganden.
Vi betvivlar att personer som anser att de inte kan återvända kommer att lämna Sverige med anledning av att preskriptionstiden förlängs
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard menar att utredningens förslag ”minskar risken för att den som fått ett avlägsnandebeslut håller sig undan, och kan i stället bidra till att fler personer återvänder till sitt hemland”. Vi på Asylrättscentrum anser att det saknas faktabaserat underlag till stöd för påståendet. Vi betvivlar att personer som anser att de inte kan återvända kommer att lämna Sverige med anledning av att preskriptionstiden förlängs. Vi menar däremot att förslaget skulle leda till minskad rättssäkerhet för asylsökande och att fler människor som inte kan återvända tvingas in i papperslöshet och ut i det så kallade skuggsamhället – vilket skulle medför svåra humanitära konsekvenser, särskilt för barn.
Överväga konsekvenserna noga
Utredningens förslag är att lagändringen ska träda i kraft den 1 januari 2025 och att den ska börja gälla utan övergångsbestämmelser, det vill att även asylsökande som fått ett utvisningsbeslut innan lagändringen ska omfattas. För att förslaget ska bli verklighet måste det läggas fram ett lagförslag som riksdagen röstar igenom med majoritet.
Inför den fortsatta processen vill vi på Asylrättscentrum uppmana samtliga riksdagspartier att noga överväga vilka konsekvenser förslaget kan få; dels för samhället i stort, dels för de asylsökande som inte kan utvisas, och som – om förslaget blir verklighet – inte har något annat alternativ än att gömma sig i Sverige. Är det här verkligen rätt väg att gå i strävan att bekämpa skuggsamhället?
Mita Holmer, generalsekreterare på Asylrättscentrum
Louise Dane, jurist på Asylrättscentrum och doktor i offentlig rätt