I varje skolklass går det några barn med olika svårigheter. Barn som inte hänger med i undervisningen, barn som slåss och bråkar, barn som mobbar, barn som inte kan hålla en penna, inte äta med bestick, inte sitta stilla och lyssna, inte sköta sina toalettbesök, inte respekterar andra och inte samspelar.
Detta är viktiga färdigheter som sexåringar förväntas behärska när de börjar skolan. Färdigheter som de ska ha tränats i hemma och på förskolan. Tycker du att kraven är för höga?
Det är de inte. Kraven för ett normalt utvecklat barn är rimliga. För barn med språkstörningar, neuropsykiatriska diagnoser eller barn som inte har fått tillräckligt med träning, så är det svårt, men inte omöjligt att lära sig med rätt stöd. Det är detta som kallas skolans kompensatoriska uppdrag.
Föräldrarnas inställning
Det avgörande är dock föräldrarnas inställning. En del föräldrar vill inte se barnets svårigheter och det försvårar för barnet att tillgodogöra sig skolutbildningen. Detta trots tydlig återkoppling till föräldrarna i samband med utvecklingssamtalen. En del föräldrar tycker dessutom att det är skolans fel, att barnet inte lyckas ta till sig undervisningen. Andra föräldrar känner helt enkelt inte till skolans förväntningar och har därför kanske inte tränat på de sakerna som barnen bör kunna.
När samhällsutvecklingen debatteras, i form av sjunkande skolresultat, läs- och skrivkrisen, vandalism och kriminalitet, så talas det just nu mest om att skolan måste få mera resurser och att brott måste ge strängare straff. Det man tyvärr alltför sällan fokuserar på i denna debatt är vikten av uppfostran och föräldraförmåga. Barns grundläggande förutsättningar, för att klara skolan och inte bli till exempel kriminella, skapas först och främst i hemmet.
Att aldrig ställa öppna frågor till barn (för det är de inte mogna för) utan endast ge två val, till exempel mjölk eller vatten till maten?
Tacksamt nog lyckas de allra flesta föräldrar fostra samhällsmedborgare, som mår bra och med tiden bidrar till ett gott samhälle. Men resten av föräldrarna då? De med vanartiga barn och barn som inte lyckas i skolan. Kanske har de föräldrarna inte förstått sitt fostringsansvar? Kanske inte heller barnets bästa? Barn vill ju lyckas. Kanske misslyckas föräldrar för att barnet har diagnoser, som försvårar föräldrarnas fostringsarbete? Kanske har föräldrarna egna diagnoser? Kanske vet föräldrarna inte hur man gör?
Det är i så fall inte underligt om den kunskapen har fallit bort. Den ingår inte per automatik i våra gener och tiderna har förändrats kolossalt de senaste årtiondena. De sociala mediernas förvirrande inflytande i våra liv påverkar föräldrar. Dessutom bor familjer sällan nära varandra över generationsgränserna länge vilket gör att man lever mer isolerat och måste klara av mer själva. Så vem ska man lära av?
Utflykter i naturen
Lära sig alla de där grundläggande knepen såsom fasta rutiner kring mat och sömn. Att skapa förutsägbarhet och trygghet genom att dagen innan informera barnet om vad som kommer att hända nästa dag. Att aldrig ställa öppna frågor till barn (för det är de inte mogna för) utan endast ge två val, till exempel mjölk eller vatten till maten? Vem ska lära dig att du ska läsa med ditt barn, för att utveckla läsförståelsen. Att du bör umgås med barnet genom utflykter i naturen på dagen och spela sällskapsspel på kvällarna, för att träna dem i samspel och motorik. Helt enkelt att ta rodret och vara den vuxna i familjen.
Själv var jag långt ifrån min egen mamma när jag blev mamma och när de på BB sa att nu är det dags att åka hem, så tittade jag på maken och viskade - ”läskigt, de tror att vi klarar det här!” Så i början hemma var jag så osäker i min nya roll, att jag inte släppte barnet med blicken ens när jag var på toa, men allteftersom flöt livet som småbarnsföräldrar framåt på ett mera självsäkert sätt och familjen utökades med en lillebror. Någon manual hade vi inte men lyckades ändå ganska hyggligt tyckte vi.
Ta hjälp
I dag verkar många föräldrar mer osäkra på sitt föräldraskap. Det man då ska tänka på är att ta hjälp i tid, om det finns behov av det. Det finns alltid ett elevhälsoteam som består av rektor, skolpsykolog, kurator, speciallärare och skolsköterska med uppgift att reda ut varför skolan är svår. Under förutsättning att föräldern tillåter det.
Så, hur insiktsfull är du i ditt föräldraskap? Skyller du ifrån dig eller samarbetar du med skolan? Tar du intryck av den återkoppling skolan ger?
Dessa frågor är givetvis känsliga. Att påstå annat vore förljuget och det är lätt att gå i försvarsställning om man upplever att den egna föräldraförmågan ifrågasätts. Men ibland behöver föräldrar rannsaka sig själva.
Det bästa du kan göra är att svälja stoltheten och samarbeta med skolan. Det är också oerhört viktigt att du lägger ifrån dig din mobil och knyter an till ditt barn. Men låt inte barnet bestämma utan guida barnet genom att säga att "nu gör vi såhär". Sist men inte minst, håll dig nära din tonåring, trots att de inte vill. För under tonåren är föräldraskyddet som allra viktigast, eftersom risken att hamna fel är som störst då.
Slutligen, sök hjälp och stöd i tid. Ofta krävs det en hel by för att uppfostra ett barn.
Good luck out there.
Tina Westberg, skolsköterska