Slutreplik
Mansproblem, 19, 26/1
Maria Stern med flera är överens med mig om att genusfrågan i den nuvarande migrationsströmmen till Sverige inte har studerats tillräckligt liksom att den svenska migrationspolitiken bör genomsyras av ett genusperspektiv. Vi är också överens om att asylsystemet måste reformeras så att människor kan söka asyl utan att behöva riskera livet på sin väg till Europa. Detta skulle sannolikt även resultera i en bättre könsbalans bland de asylsökande än vi har i dag.
Viktig faktor
Eftersom vi är överens om dessa förändringsbehov i migrationspolitiken liksom om att den demografiska könsfördelningen är en viktig faktor att ta hänsyn till när migrationspolitiken utarbetas, så har jag lite svårt att se varför Stern med flera anser att deras ståndpunkt står i så skarp kontrast till min.
De menar att min jämförelse mellan det som hänt i Asien och utvecklingen i Sverige inte är relevant eftersom jag inte tar hänsyn till de ekonomiska, juridiska och sociala sammanhangen under vilka till exempel brott och våld mot kvinnor utvecklas. Min poäng är dock att alldeles oavsett ekonomiska, juridiska och sociala sammanhang så kommer abnorma skillnader mellan antalet män och kvinnor att leda till en ökande brottslighet.
Om Stern med flera inte gillar jämförelsen med Asiatiska samhällen så kan vi ju i stället ta North Dakota som exempel på samma fenomen. Till följd av den stora fracking-boomen i USA har North Dakota fått ett stort inflöde av unga, vuxna män från andra delstater i USA, något som lett till märkbara förskjutningar i balansen mellan antalet män och kvinnor. De här männen är inga arbetskraftsinvandrare från utlandet, ändå har brottsligheten skjutit i höjden – inklusive graden av våldtäkter.
På samma sätt har Alaska, med USA:s största könsobalanser (108,5 män på 100 kvinnor) en våldtäktsstatistik som är tre gånger högre än genomsnittet i USA.
Mönstret går igen
Ett mönster som manifesterar sig om och om igen, oavsett tid, plats eller social kontext, kan inte seriöst avfärdas med att korrelationen mellan könsobalanser och ökad brottslighet är falsk. Sverige är inget undantag från regeln: det finns tydliga empiriska bevis för att svenska kvinnor sannolikt kommer att erfara en högre grad av osäkerhet när könsobalanserna blir abnorma.
Kvinnor oroliga
Är då svenska kvinnor oroliga? Efter att min artikel publicerades på GP Debatt 19/1 har jag mottagit ett antal mejl från vanliga svenska medborgare. En kvinna skrev: ”Jag är till och med rädd för att gå ut med min hund efter mörkrets inbrott, eftersom jag är rädd för att möta grupper av män som trakasserar mig på avstånd och som ropar okvädingsord efter mig… och jag vet (genom att prata med folk i min omgivning) att jag inte är den som drabbats värst.”
Kanadas liberala regering under ledning av Justin Trudeau, med en 50-procentig representation av kvinnor i sitt kabinett, ser det inte som rasistisk när den försöker bevara en jämn balans mellan kvinnor och män i samhället – den ser det som feministiskt att bevara balansen. När liberala värderingar krockar, vilket de gör i migrationsfrågan, så går inte kanadensare med på att placera kvinnorna längst ner på prioriteringslistan. Jag applåderar denna tydliga feministiska hållning. Det är dags att Sverige öppet diskuterar obalanser i könsfördelningen; genus är inte mindre viktigt än kultur när migrationspolitiken diskuteras.
Valerie M Hudson
professor och ansvarig för the Program on Women, Peace and Security, Texas A&M University, USA
