Det finns i dag övertygande evidens för att lärarledd helklassundervisning är bättre än elevcentrerade metoder. Det gäller för alla men i synnerhet svagare elever med sämre förutsättningar. Men trots de vetenskapliga rönen, är denna välkända undervisningsmodell under attack. Det bekräftas av professor Paul Kirschner, en av världens mest inflytelserika forskare i utbildningspsykologi och inlärningsforskning: ”Den konstruktivistiska pedagogiken är som en zombie, den vägrar att dö. I stället återuppstår den gång på gång under olika namn, som ”innovativt lärande” eller ”erfarenhetsbaserat lärande”.
Undervisning på gruppnivå är helt enkelt inte längre normen i skolan. I vissa klassrum fungerar lärare mer som en sorts uppgiftskonstruktör och bedömare än som en lärare som berättar och förklarar ett innehåll för eleverna, reder ut oklarheter och guidar dem genom det som ska läras in. Det finns många förklaringar till det. Jag tänkte beskriva några av dem.
Stiga in oförberedd
Klasserna blir större, arbetsuppgifterna fler och planeringstiden minskar. När lärare inte längre har tillräckligt med planeringstid, minskar möjligheten att skapa välplanerade föreläsningar och genomtänkta aktiviteter. I stället producerar man uppgifter där eleverna själva ska utföra ett större arbete och där läraren är handledare. Ett sådant moment kan sträcka sig över några veckor och läraren kan stiga in i klassrummet relativt oförberedd varje lektion. Det är en billig metod. Men dålig ur ett lärandeperspektiv.
Betygskriterierna kräver enskilda produkter att bedöma. Betygskriterierna betonar förmågor som eleverna ska visa upp. För att skaffa sig betygsunderlag måste läraren låta eleverna utföra stora uppgifter på egen hand, i stället för att leda en gemensam klassundervisning. Det blir en nödvändighet att låta eleverna jobba självständigt. Utan individuellt utförda bedömningsuppgifter – inget underlag.
Klasserna har blivit mer heterogena. Speciallärarstödet har minskat i svensk skola. Elever får inte längre det extrastöd de behöver för att hänga med i undervisningen, vilket skapar heterogena klasser. Det omöjliggör för läraren att undervisa hela klassen samtidigt på en och samma nivå. Precis som med planeringstiden är detta en krass besparing. I stället för dyrt speciallärarstöd till elever i behov, kan man ha en konsulterande specialpedagog, en sorts ”anpassningsadministratör”, som utreder, samordnar och dokumenterar vad läraren ska göra i helklass – för varje enskild elev.
Alla handlar de om att eleverna själva ska söka sina egna kunskaper utifrån lust och intresse och den auktoritära läraren ska förminskas till en relationsskapande ”coach”
Den traditionella kunskapssynen är hotad. En konstruktivistisk kunskapssyn dominerar skolvärlden. Som en hydra ploppar ständigt nya elevcentrerade metoder upp och sågar man dem vetenskapligt byter de bara namn och förökar sig. Alla handlar de om att eleverna själva ska söka sina egna kunskaper utifrån lust och intresse och den auktoritära läraren ska förminskas till en relationsskapande ”coach”.
Dessa ”handledande” arbetssätt leder sin tur till en lärarkår som tappar ämneskunskaperna, vilket gör traditionell helklassundervisning slitsam. För en lärare som inte kan sitt ämne blir det enklare att dela ut uppgifter där eleverna får skriva själva om saker. Och i ett skolsystem där en tredjedel av lärarna är obehöriga kan vi knappast förvänta oss ämneskunniga lärare som vet vad klassisk, lärarledd ämnesundervisning är.
Allt detta fokus på individualisering, enskilda anpassningar och differentiering, leder till en sorts framtvingad acceptans för helt olika kunskapsnivåer i ett och samma klassrum. Plötsligt blir det helt normalt att en elev på gymnasiets naturvetenskapliga program inte kan läsa och skriva – läraren kan ju bara ”differentiera” undervisningen och nivåanpassa uppgifterna.
Alla nivåer samtidigt
Det som en gång var skola: att man i förväg bestämde olika nivåer för varje årskurs och elever som meriterade sig för nästa nivå raseras. Devisen i dag är att alla ska få jobba på alla nivåer samtidigt i en och samma klass. Läraren ska ”möta eleven där hon är” – var hon än är! Vad blir en utbildning värd då?
Men när den traditionella undervisningen försvinner, försvinner även lärandet. Vi måste tillbaka till en skola där normen är en lärare som undervisar i klassisk bemärkelse, snarare än att ha en kort genomgång för att sedan släppa eleverna till vuxenövervakade självstudier. En lärare ska berätta, visa, förklara, instruera, ställa frågor och låta eleverna uttrycka och ta del av varandras tankar och synpunkter. Klassen ska läsa och lära tillsammans och läraren ska hjälpa eleverna att förstå och bearbeta innehållet i undervisningen.
Ja, det kräver ämneskompetens av lärare och ja, det kräver dyrt speciallärarstöd och dyr planeringstid! Och ja, det kräver en annan kunskapssyn!
Där är vi inte i dag. Det borde av alla ses som ett hot mot det vi i Sverige kallar skola och utbildning.
Filippa Mannheimer, lärare