Fler yrkesgrupper behöver rustas i att förhindra självmord

Under 2022 tog 1 569 personer i Sverige sitt liv, vilket kan jämföras med 1 505 året innan. Trots en ökad medvetenhet om psykisk ohälsa i samhället har självmorden alltså inte gått ned heller i år. Sanningen är att statistiken har varit relativt stillastående de senaste femton åren. Men genom att lära oss att identifiera och agera på fler varningssignaler kan vi börja vända siffrorna.

Statistiken för fjolårets dödsfall i självmord är sammanställd och den bär alltför stora likheter med de senaste årens. Visst har självmorden minskat med cirka en tredjedel sedan nittiotalet, men sedan dess har nedgången saktat in rejält. Vad gäller unga personer mellan 15 och 24 år och kvinnor mellan 25 och 44 år har självmorden tvärtom årligen ökat med runt en procent de senaste tjugofem åren. Cirka 70 procent av de som tar sina liv förblir män.

Kända riskfaktorer

Det här är väldigt oroande, inte minst i ljuset av att vi befinner oss i ett läge där vi ser effekter av pandemin, ett pågående krig och att mångas ekonomisk situation har försämrats. Här finns flera kända riskfaktorer för självmord.

Som samhälle behöver vi fortsätta skapa en större medvetenhet om självmordsrisk och se till att fler personer ställer fler frågor vid tecken på att någon har det svårt. Det är också viktigt att förstå att både psykiskt lidande i allmänhet och möjliga orsaker till självmord i synnerhet fortfarande kan vara svårt att prata om på grund av skamkänslor. Här krävs en medveten medmänsklighet hos mottagaren för att den andra ska våga berätta om hur det verkligen är.

Så vilka är varningssignalerna på att någon är i en personlig kris, utöver att prata öppet om självmordstankar? Vilka kan ses som riskgrupper, även helt utan varningssignaler? Var uppträder personer som skulle vara hjälpta av ett medmänskligt samtal dagarna innan ett självmordsförsök? Vem eller vilka har möjligheten att möta dem på ett nytt sätt där?

Varningssignalerna finns

Det finns en viss beredskap när det kommer till att rikta suicidpreventiva insatser mot människor i just vården. Men i dag vet vi att många som tar livet av sig inte har en känd psykiatrisk diagnos. Det kan i stället vara något som en uppsägning, en separation, en vräkning eller en förlorad vårdnadstvist som ger en människa känslan av att inte längre stå ut. Därför skulle det innebära stor skillnad om exempelvis handläggaren av ett ärende inom skuldsanering kan vara beredd att se och agera, på samma sätt som personal i vården förväntas göra det.

Människor som kan och vill förhindra ett självmord jobbar även på Försäkringskassan, socialtjänsten, i kriminalvården och på Migrationsverket. Vad åtgärderna i fråga kan handla om är dessutom så enkla saker som att ställa frågan om hur den andra har det, att tipsa om kostnadsfria stödlinjer eller att ge information om personens rättigheter i ett visst läge. Försöka ingjuta hopp och visa på möjliga lösningar, helt enkelt.

Det är lovande att regeringen har siktet inställt på att få ned självmordstalen. Här är några av de områden som är viktiga att undersöka närmare, utöver hur själva psykiatrin kan förbättras:

– Vilka samhällsfunktioner de som dör i självmord nyligen haft kontakt med, utöver eventuell sjukvård.

– Hur den suicidpreventiva kunskapen och beredskapen kan växlas upp inom alla samhällsområden där en sårbar människa kan hamna.

– Hur berörd personal ska rustas för att kunna upptäcka och agera på varningstecken.

– Hur samhällets olika stödverksamheter kan ha bättre suicidpreventiv dialog med varandra, på både ett lokalt och nationellt plan. Exempelvis är det sannolikt meningsfullt att lyfta bort vissa sekretessgränser mellan olika organisationer och myndigheter, så att människor i riskzon kan upptäckas.

Låt oss också ta det säkra före det osäkra genom att hellre erbjuda stöd till en person som kan vara i kris än att låta bli för att vi inte säkert vet

Det finns ingen tid att förlora. Den svaga ekonomin gör att fler än tidigare har en kämpig situation. Samhällsklyftorna ökar och för många är det svårt att få jobb och bostad. Personer i alla åldrar är fortfarande påverkade efter pandemin. Unga har förlorat flera år av studiegemenskap och skolan är segregerad runtom landet. Samtidigt saknar elevhälsan resurser. Allt det här, ihop med långa köer till psykiatrisk vård, riskerar att synas i även nästa års självmordsstatistik.

Ingen kan säkert veta vem som mår akut dåligt eller snart kommer göra det. Men tillsammans kan vi föreställa oss, och förbereda, det medmänskliga stöd som gör skillnaden när livet känns övermäktigt. Låt oss också ta det säkra före det osäkra genom att hellre erbjuda stöd till en person som kan vara i kris än att låta bli för att vi inte säkert vet. En affisch med information hos Arbetsförmedlingen eller en folder vid utgången hos Kronofogden kan rädda liv trots, och just för att, den inte riktar sig till någon särskild.

Det finns många som behöver medmänskligt stöd. Det är dags att rusta betydligt fler i att kunna ge det – i tid.

Karin Schulz, generalsekreterare Mind