Den demografiska utvecklingen utmanar många länder. I Frankrike läggs förslag som innebär ett längre arbetsliv, en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år. Reformen anses nödvändig för att undvika skattehöjningar. Att det franska pensionssystemet behöver reformeras har påtalats tidigare men folkligt missnöje har avskräckt genomförandet. Det är nu upp till Emmanuel Macron att baxa igenom förslaget.
Även Sverige står inför liknande utmaningar. Riksdagen har nyligen fattat beslut om förändrad riktålder för pensionen. Reformen har dock inte väckt samma reaktioner som i Frankrike, vilket kan förklaras med att frågan hanterats på ett annat sätt och inte minst genom dialog mellan arbetsmarknadens parter. Det finns därför en delad förståelse och samsyn i utmaningen och lösningarna.
Fler friska år
Sverige beslutade redan 1913 om en pensionsålder vid 67 år. Sedan dess har samhället och arbetslivet förändrats påtagligt. Vi lever betydligt längre och kan lägga fler friska år till livet än tidigare generationer. Trots detta lämnar vi arbetslivet ungefär samtidigt som för ett sekel sedan.
Demografin ändras. Enligt SCB förväntas åldersgruppen 80 år eller äldre att öka med cirka 63 procent fram till 2035. Samtidigt väntas antalet yrkesverksamma personer 20–69 år att endast öka med cirka 6 procent. Det innebär en ökad belastning på välfärden när färre personer ska försörja fler. Samtidigt gör urbaniseringen att kommuner drabbas i olika utsträckning där andelen äldre väntas öka mest i landsbygdskommuner.
Det råder brist på arbetskraft med rätt kompetens. Branscher vittnar om svårigheten att rekrytera personer med rätt kunskap och erfarenhet. Antalet sysselsatta behöver öka med ungefär 350 000 personer fram till 2030. Det utmanar pensionssystemet men också förutsättningarna för kompetensförsörjning. Parallellt med brist på arbetskraft finns cirka 400 000 arbetslösa, av vilka cirka 170 000 är långtidsarbetslösa. Dessutom finns cirka 150 000 unga i åldern 15–29 år som varken arbetar eller studerar.
Enligt SCB förväntas åldersgruppen 80 år eller äldre att öka med cirka 63 procent fram till 2035
Utmaningarna kan te sig oöverstigliga. Dock finns goda möjligheter att hitta lösningar om vi börjar nu, angriper problemen brett och om staten och arbetsmarknadens parter tillsammans finner konstruktiva lösningar. En fördelning av försörjningsbördan gör det möjligt att hantera problemet utan att det leder till orimliga konsekvenser för vare sig individ eller verksamhet.
Kansliet ser följande områden som centrala för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt hållbart arbetsliv.
– Fler behöver komma i arbete. Samhället har inte råd att ha stora grupper som står utanför arbetsmarknaden. Det riskerar att skapa stora sociala spänningar. I syfte att förekomma brist på personal men också mildra effekterna av den demografiska utmaningen är det viktigt att grupper som exempelvis unga som varken arbetar eller studerar, personer med funktionsnedsättning och utrikesfödda kvinnor kommer in på arbetsmarknaden.
– Minskad arbetsrelaterad ohälsa. Yrken med höga sjukskrivningstal behöver adresseras och det förebyggande arbetet i arbetslivet främjas. Samtidigt är det av betydelse att säkerställa den fysiska och psykiska folkhälsan. Ett viktigt område är de som drabbas av ohälsa orsakade av organisatoriska, sociala eller fysiskt utmanande arbetsvillkor.
– Vikten av ett längre yrkesliv. Unga behöver komma ut snabbare i arbetslivet samtidigt som äldre stannar kvar längre. Särskilt viktigt är det att undanröja hinder, säkerställa incitament och ta tillvara människors vilja att öka sitt deltagande i arbetslivet.
Vinster att hämta
Även om hindren kan ses som omfattande finns det tid att agera och vidta åtgärder. Det finns vinster att hämta. Med ökad inkludering på arbetsmarknaden ökar sammanhållningen i samhället. Ett samhälle som genom olika insatser aktivt verkar för att öka sitt arbetsutbud har goda möjligheter att motverka de negativa effekterna av den demografiska utvecklingen och samtidigt förebygga bristen på kompetens. Det går därför inte att jämföra Frankrike och Sverige. Men om vi inte lyckas och vi inte vidtar åtgärder i tid skulle det folkliga missnöjet som i ser i Frankrike också kunna ta sig i uttryck i Sverige.
Lars Stjernkvist, Kanslichef Kansliet för hållbart arbetsliv