Den fina dokumentär om musikteatergruppen Nationalteatern som SVT sänt i två delar, har – utan att så varit syftet – åter satt fingret på en öm punkt: den politiska vänsterns oförmåga att göra upp med sitt onda förflutna. När några i dokumentären påstod att man värjde sig mot hyllningar till kommunismen i en av deras tidiga föreställningar var det frestande att tänka: ”Fan tro’t”.
Någon gång under det röda sjuttiotalet bevistade jag ett panelsamtal med författargruppen bakom pseudonymen Kenneth Ahl, efter att filmen ”Grundbulten” visats. Kommunismen kom upp, och här fanns ingen skam överhuvudtaget över epitetet. När gruppen fick frågan om hur de såg på att poeter och konstnärer (som de själva) spärrades in i läger eller drogades ner på mentalsjukhus i Sovjetunionen, svarade en av dem med en liknelse: ”Om en galen knivmördare lyckades ta sig in i ditt hem, skulle inte du också då tycka att det var bra om du lyckades spärra in honom i badrummet?” Sovjettidens dissidenter och vackraste röster liknade vid galna knivmördare – och ingen reagerade!
LÄS MER: En lång hyllning till Nationalteatern
Nej, ingen reagerade förrän efter murens fall 1989. Då blev stödet för kommunismen bara alltför genant, varför dåvarande VPK tog bort k:et ur partibeteckningen året därpå. Någon gång i samband med detta framträdde den dåvarande partiledaren Lars Werner i tv och sa: ”Om vi bara vetat igår, det vi vet idag”, dvs: man menade sig inte ha känt till det som varit uppenbart för alla andra sedan 1940-talet.
Och i en artikel i DN i december 1990 berättade Vänsterpartiets Inga Lantz att hon ännu långt in på 1980-talet trodde på Sovjet som ett bra föregångsland, och att öststatskommunismens sammanbrott kommit som en chock för henne. Ändå handlade detta bara om reaktioner från den mer moderata vänstern. I forna KPML(r):s lokaler i Göteborg hänger Stalin fortfarande på väggen enligt Sven Wollter i tv-programmet ”Min sanning”– ett faktum som inte störde honom nämnvärt.
Blundade för omvärlden
Vi som stod allt mer tvekande under vänsteråren när ”solidaritet” var honnörsordet, fick så småningom våra olika skötebarn. Några började sakteliga inse att det pågick ett folkmord i Kambodja, vilket somliga kommunister fortfarande har svårt att fatta.
Janne Josefsson skrev i DN förra året om hur rasande Jan Myrdal blev när han i intervjuer konfronterades med ämnet, och när vänsterikonen Noam Chomsky ska förklara vad han ”egentligen” menade med det som tolkats som ett stöd för Pol Pot blir han så mångordig att det är nästintill omöjligt att begripa vad det är han vill ha sagt.
För egen del var det fallet Etiopien som ömmade mest. Där kunde den kommunistiske diktatorn Mengistu bygga trehundra fängelser bara i Addis Abeba med kubanska pengar och om den medeltida tortyr som förekom i dessa hade dåvarande VPK inget att säga – man stöttade förvirrande nog såväl den kommunistiska regimen som eritreanerna som bekämpade den. Vänsterledare från hela världen tvekade inte heller att resa ner till Afrika för att fira den etiopiska revolutionens tioårsdag där slaktaren Mengistu köpt in en halv miljon flaskor skotsk whisky, medan en hungersnöd med få jämförelser i historien plågade landet och sovjetiska flygplan bombade flyktingläger som nästan enbart bestod av kvinnor och barn på flykt undan svält.
”Dra åt helvete jävla punkjävlar”
När jag för många år sedan bevistade en som vanligt härlig konsert med Nationalteatern stod några svartklädda, tuppkamsklippta tonåringar nedanför scenen. De dansade till musiken, men störde snacket mellan låtarna med högljudda kommentarer: ”Vänsterfascister! Röda fascister!” Och så vidare. Till slut tröttnade en av musikerna och vrålade i mikrofonen: ”Dra åt helvete jävla punkjävlar!” Det var onekligen både roande och tankeväckande, och en av de saker som störde mig med dokumentären om Nationalteatern var att man kallade gruppen för ”punk före punken” – i motsats till den politiska vänstern höll punken nämligen sällan kommuniststaternas tyranner om ryggen.
Tvivel råder det däremot om vänsterns vilja att göra upp med sitt naiva stöd till några av historiens värsta bödlar. Och vad kan en sådan vänster alls ha att lära oss om solidaritet?
Det råder dock inga tvivel om att Nationalteatern har gett oss starka bidrag till den svenska sångskatten. Tvivel råder det däremot om vänsterns vilja att göra upp med sitt naiva stöd till några av historiens värsta bödlar. Och vad kan en sådan vänster alls ha att lära oss om solidaritet?
Jörgen Ovesen, frilansskribent och pensionerad bildlärare