I likhet med andra feminister världen över, som kräver ett omedelbart slut på dödandet av oskyldiga civila i Gaza, vill vi uttrycka vår djupaste solidaritet med våra palestinska systrar. 70 procent av de mördade palestinierna sedan den 7 oktober 2023 är kvinnor och barn (UNWOMAN, februari 2024). Mödrarna i den ockuperade Gaza försöker upprätthålla livet under förhållanden som enligt den Internationella domstolen i Haag kan betecknas som folkmord.
Denna 8 mars vill vi fördöma det pågående folkmordet av palestinier och samtidigt höja våra röster för att ta avstånd från den eskalerande militariseringen som blivit ett hot för mänskligheten. Feministerna vet att krig aldrig har skapat en varaktig fred och att mer vapen inte är vägen till säkerhet. Feministerna vet också att det militära våldet fördjupar patriarkala maktrelationer och ökar utsatthet för kvinnor och barn. När kroppar görs till symbol för nationella och etniska gränser blir kvinnor och barn måltavlor för dödliga attacker.
Inte slumpartat
Vi ser med oro att våldet riktas till allt och alla som upprätthåller vardagslivet för människor i Gaza; sjukhus, vägar och bostäder bombas, universitet och skolor reduceras till grus. Odlingar förstörs och vattendrag förgiftas. Att läkare, journalister och sjukvårdspersonal blir måltavlor för krypskyttar och bomber visar att dödandet inte är slumpartat utan syftar till att omöjliggöra att de ohyggliga sår som nu exponeras för omvärlden någon gång kan läkas.
Vi feminister kan inte hålla tyst när ett folkmord pågår framför våra ögon. Inte heller kan vi förbli oberörda inför det avhumaniserande retorik som gör människor i Gaza ansvariga för det lidande de hittills fått utstå. Var och en av de tiotusentals människor som har dödats har namn och familjer som sörjer dem. Var och en av dem hade drömmar som inte kommer att förverkligas. Var och en av dem hade rätt till ett värdigt liv.
Vi kan inte acceptera att barn amputeras utan bedövning, att kvinnor genomgår kejsarsnitt utan bedövning och att hungern, törsten, kölden används som krigsvapen mot en befolkning som inte har någonstans att fly
Mot bakgrund av kvinnors centrala roll i att vårda livet genom historien, anser vi som angeläget att reagera särskilt starkt mot avhumanisering och brutalitet mot kvinnor och barn. I Gaza råder det brist på livsnödvändigheter som mat, vatten och medicin. Det finns inget som rättfärdigar att svälta en befolkning och beröva dess mest elementära livsbetingelser.
Vi kan inte acceptera att barn amputeras utan bedövning, att kvinnor genomgår kejsarsnitt utan bedövning och att hungern, törsten, kölden används som krigsvapen mot en befolkning som inte har någonstans att fly. Om den internationella humanitära rättsordningen ska överleva måste omvärlden reagera nu. Det är bråttom, varje minut kostar liv.
Påfallande politiskt ointresse
Vi ser att mobiliseringen till stöd för folket i Gaza växer runt om i världen. Avståndet mellan de massiva protesterna och (de flesta) regeringars undfallenhet ökar i takt med att bomberna faller på Gaza. Sverige är inget undantag. Medan demonstrationer och solidaritetsyttringar avlöser varandra har det massmediala och politiska ointresset för massakrerna i Gaza varit påfallande. Det är med sorg vi kan konstatera att tiden då en statsminister kunde kalla dåvarande satans mördare för sitt rätta namn tycks vara förbi. Genom tystnad ges ett implicit godkännande för krigföringen.
Det är med besvikelse vi inser att våra universitet inte reagerar inför dödandet av akademiker och studenter i Gaza och inte heller inför ödeläggelsen av lärosäten som skulle kunna utbilda framtida generationer och som världen över har varit demokratins förespråkare. Och vi kan inte nog beklaga bristen på feministisk solidaritet med kvinnor i Gaza. Samtidigt som feministiska akademiker som Angela Davis, Judith Butler, Nira Yuval-Davis, Rama Salla Dieng och Gargi Bhattacharyya inte tvekat att kräva eldupphör och slut på dödandet, har tystnaden från svenska genusvetenskapliga miljöer varit öronbedövande.
Alla människors värde
Det är dags att bryta tystnaden. Att ta ställning mot folkmordet i Gaza och att kräva eldupphör är inte politisering; det är att stå upp för livet och för alla människors lika värde. Vi är stolta och tacksamma över att våra studenter och doktorander tar ansvar för att dessa värden ska hållas levande i våra olika campus. Vi hoppas att universiteten ska svara en trygg och stimulerande plats för reflektion och kunskapsspridning som tar vara på våra studenter, doktorander och kollegors engagemang för Gaza.
Med inspiration från den transnationella feminismen vill vi tala om en agenda som utgår från livets hållbarhet som princip för fred och nedrustning. Det löfte vi vill ge till våra systrar i Palestina denna 8 mars är att vi ska fortsätta stödja deras kamp för livet ty ingen är fri om inte alla är fria.
Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia
Irene Molina, professor i kulturgeografi
Diana Mulinari, professor i genusvetenskap
Soheyla Yazdanpanah, universitetslektor i genusvetenskap
Fataneh Farahani, professor i etnologi
Zahra Bayati, universitetslektor i pedagogik, kommunikation och media
Minoo Alinia, docent i sociologi
Edda Manga, forskare i idé och lärdomshistoria