Först ut är bristen på beredskap inför pandemins strukturella påfrestning – som nu erkänns av alla. Det gäller smittskyddets kapacitet, sjukvårdens organisation och tillgång på kompetens och material. I bakgrunden ligger decennier av politisk ovilja att betala för en samhällelig beredskap vars värde inte syns i dagliga transaktioner av varor, tjänster och operativ verksamhet. Pandemin har synliggjort att vi genom att under decennier spara in på premierna nu lever i ett folkhem utan hemförsäkring.
Sedan kommer vi till krisorganisationen. Beredskapsbristen hänger ihop med svag organisation för pandemikrishantering. Det saknas kommandolinje från stat till periferi och Folkhälsomyndigheten kan koordinera men inte beordra. De skarpa verktygen finns i regioner och kommuner, men dessa kan inte styra helheten, har misskött krisplanering, och mitt i pandemin obstruerat nationella myndigheter. Det behövs en centraliserad krisorganisation för samhällsfarliga pandemier med permanent beredskapsuppdrag och skarpa befogenheter.
Smittskyddslagen svagare än väntat
Gällande lagstiftningen så har Smittskyddslagens befogenheter visat sig svagare än förväntat (därav de särskilda snabblagarna och inkonsekvensen i begränsning av folksamlingar). Lagens enda tvångsmedel är att samhället (genom polis) säkerställer önskat utfall när ansvaret brister: isolering, karantän, tvångsprovtagning, upplösning av folksamlingar, stängning av krogar, med mera. I många länder finns påföljder i form av böter i verktygslådan, vilket möjliggör ett mildare tvång: individen har ett ansvar och ett val, men det kostar att bryta mot bestämmelser. Lagen har individens samhällsansvar som grund, vilket är bra, men detta styrker närmast skälen för fler grader av tvång.
Inte minst handlar det om hur långtgående kunskapsosäkerhet kring pandemiscenarier och insatser ska hanteras.
När det kommer till politisering och etik har mycket sagts både om överdriven politisering och brist på politisk handlingskraft. Politiska beslut såväl som myndighetsbeslut ska vila på sakkunskap, men det krävs tydliga politiska riktlinjer för myndigheternas arbete och kompetens att hantera de värdekonflikter politiken skapar. Det finns bred parlamentarisk enighet om folkhälsopolitiska mål och riktlinjer för avvägningar exempelvis vid prioriteringar av vårdresurser. Men de omfattande komplexa värdekonflikter som är ofrånkomliga i en folkhälsokris saknar grund för att hanteras. Det handlar om till exempel om hanteringen av läkarnas närvaro i äldrevården, hur politiska intressen (som människors känsla av trygghet) ska vägas mot reella hälsoeffekter, om hur ekonomi och hälsa ska och inte ska kopplas ihop, om hur svenska intressen ska hanteras i en hälsokris som kräver global samordning. Inte minst handlar det om hur långtgående kunskapsosäkerhet kring pandemiscenarier och insatser ska hanteras.
Skyldighet och plikt
Så till sist – kommunikationen. Rapporteringen har varit tydlig med vilka åtgärder som rekommenderats, men motiven till valda strategier och styrkan i rekommendationerna har förblivit svårbegripliga. Det har öppnat för misstro, spekulation och konspirationsteorier. Bristen på folkhälsoetisk argumentationskompetens hos myndigheterna är sannolikt bidragande. Konsulter och pensionerade chefer som uppfattats som språkrör har underblåst förvirringen. Vad som tas upp och inte har varit inkonsekvent, som till exempel när den stora kunskapsosäkerheten ena stunden hålls fram av samma myndighetsföreträdare som i nästa stund gissar vilt om hur det ska gå. Den juridiska tyngden hos ord som ”eget ansvar”, ”rekommendation” och ”råd” försvinner helt i en vardagsspråklig förståelse. ”Skyldighet” och ”plikt” förmedlar bättre det som smittskyddslagen avser och det är uppseendeväckande att denna insikt verkar saknas.
Alla dessa punkter behöver Coronakommissionens uppmärksamhet, och helst bör den ge konkreta reformförslag som åtgärdar samtliga brister.
Christian Munthe, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet