Förmågan att kunna anpassa sitt språk till den man talar med och den situationen man befinner sig i är viktig. Jag är även övertygad om att alla unga som talar förortssvenska idag också kan anpassa sitt språk om de vill och motiveras till det.
Förortssvenskan eller ”ortenssvenskan” som den också kallas är en sociolekt av det svenska språket.Den karaktäriseras av slang samt låneord från andra språk såsom bland andra arabiskan och turkiskan. Förortssvenskan återfinns inte sällan bland unga som vuxit upp i förorter till våra storstäder där en majoritet av befolkningen oftast har en utomeuropeisk bakgrund. Det är viktigt att förtydliga att förortssvenskan inte är den svenska med brytning som nyinflyttade invandrare oftast talar, utan denna sociolekt talas främst av ungdomar födda i Sverige.
Slappare sätt att tala
Förortssvenskan är oftast ett slappare sätt att tala och präglas av låneord såsom exempelvis ”gädha”, ”para”, ”aina” med mera. Sociolekten skapar en känsla av samhörighet som i sig kan vara viktig. En strävan efter att försöka få bort denna sociolekt skulle vara både onödig och orimlig. Ambitionen ska i stället vara att de ungdomar som idag talar förortssvenska bygger upp en förmåga att kunna släppa den i sammanhang där detta krävs.
En person som invandrar till Sverige och som efter bara några år talar svenska med brytning visar på en styrka, motivation och vilja att försöka lära sig och bli en del av vårt samhälle. En sådan person är i många fall mer attraktiv på arbetsmarknaden än den som, trots livslång uppväxt i Sverige, fortfarande inte talar ”ordentlig” svenska (allt annat lika). Det är ett faktum som kanske provocerar, men som är den verklighet som många av våra unga kommer att stöta på om förortssvenskan normaliseras
Att normalisera denna sociolekt i mer formella sammanhang riskerar dessutom att försämra framtidsutsikterna för de som talar den
När man är med vänner och familj får man naturligtvis tala hur man vill, men förortssvenskan är inte lämplig i professionella sammanhang då det visar på såväl språklig slapphet som en bristande förmåga att anpassa sig till sociala sammanhang. Att normalisera denna sociolekt i mer formella sammanhang riskerar dessutom att försämra framtidsutsikterna för de som talar den. I praktiken förmedlar samhället att man inte tror på att ungdomen kan bättre och att ungdomarna saknar förmågan att tala ”ordentlig” svenska.
Jag kan själv ibland tala förortssvenska med vänner, men i professionella sammanhang låter jag bli. Jag är övertygad om att alla ungdomar kan anpassa sitt språkbruk om de vill, att normalisera förortssvenskan är att signalera till ungdomarna att man inte tror att de kan bättre och det är inget annat än låga förväntningars rasism.
Zagros Hama, Kommunpolitiker Moderaterna i Göteborg