Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Samverkan med patientens bästa i fokus – tillsammans med uppföljning, kontinuitet och helhetsansvar – är centralt för att nå en låg och långsiktigt stabil sjukfrånvaro, skriver Märit Löfgren. Bild: Sara Svensson, Stefan Bennhage

Färre stuprör i vården kan minska sjukfrånvaron

Det senaste året har antalet sjukpenningtal sjunkit i nästan hela Sverige. Men inte i Västra Götalandsregionen. Genom samverkan kan vi förbättra hälsan hos patienten och förkorta sjukskrivningen samtidigt som vi minskar frustrationen i sjukskrivningsprocessen, skriver Märit Löfgren, specialist i allmänmedicin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Försäkrings- och pensionsbolaget Skandia har räknat ut att den totala samhällskostnaden för sjukskrivningar under 2017 landade på hela 62 miljarder kronor. Det är mycket pengar, och bakom kalkylen finns de personer som vi läkare möter varje dag. Människor som inte kan arbeta och behöver vara sjukskrivna, människor vars besvär kräver olika typer av behandlingar och människor som behöver byta jobb eller få hjälp med skuldsanering när Kronofogden knackar på dörren.

Sjukpenningtalet i riket har enligt Försäkringskassan det senaste året minskat från 9,9 till 9,6 dagar. Den positiva trenden har dock inte fått genomslag i Västra Götalandsregionen där sjukpenningtalet i april 2019 låg på höga 11,1 dagar. Bakgrunden är bland annat många, och framförallt långa, sjukskrivningar inom psykisk ohälsa.

Läget är bekymmersamt och det var sannolikt därför regeringen nyligen aviserade två riktade insatser inom området psykisk ohälsa och sjukskrivningar.

Men riktade insatser kan skapa organisatoriska stuprör som tar resurser från den ordinarie vården. För att nå fler utsatta grupper krävs i stället att primärvården och de samverkansformer som finns utvecklas.

Krävs samarbete mellan enheter

Som läkare i primärvården möter jag dagligen människor med svårbehandlad ohälsa där långvariga smärtor, psykiatriska symtom och livet i stort bidrar till sänkt livskvalitet. De berättar att när läkare intygar funktionssättande sjukdom och Försäkringskassan hänvisar till full funktion i ”vanligt förekommande arbeten” står de ensamma, utan försörjning och utan verktyg att påverka sin situation. Det talas om intyg och sjuktal, men tidig kartläggning, långsiktig planering, möjlighet till uppföljning, kontinuitet och helhetsansvar lyser med sin frånvaro i dagens vårdsystem.

Trygg och effektiv återhämtning vid komplex ohälsa förutsätter teamarbete på vårdcentralen och en namngiven läkare med helhetsansvar och nödvändiga resurser för uppföljning och samordning av vård och rehabilitering. Men det kräver också mer stöd och samverkan mellan vård och myndigheter.

Helhetsbild saknas

I vårdens uppdrag ingår bland annat psykoterapi, stresshantering och sjukgymnastik, men insatser mot arbetslöshet och social utsatthet ingår inte. För att förbättra förutsättningarna för bättre hälsa för patienter med komplex ohälsa finns sedan 2004 lagen om finansiell samordning, Finsam, som gör det möjligt för kommuner, regioner, arbetsförmedling och försäkringskassa att samarbeta lokalt genom samordningsförbund. Syftet med förbunden är att över tid, med säkrad finansiering, samverka runt enskilda individer.

Samverkan ger möjligheter att se till patienternas hela livssituation och använda olika myndigheters resurser för att skapa konkreta lösningar på praktiska svårigheter som driver sjukdom och försvårar ett meningsfullt liv. Till exempel går det att komma överens med Försäkringskassan om en samordnad plan för sjukskrivning under pågående behandling och rehabilitering, Arbetsförmedlingen kan ge stöd att skola om till ett skonsammare arbete och kommunen kan förmedla kontakt med skuldrådgivare.

Eftersom rätt insatser gör att patienten mår bättre och återfår funktion snabbare minskar behovet av sjukskrivning, och därmed även sjuktalen

Jag har goda erfarenheter av att arbeta med det lokala samordningsförbundet i Sjuhärad och jag har också positiva erfarenheter av att flytta fokus från sjuktal till tidig kartläggning och långsiktig planering. Eftersom rätt insatser gör att patienten mår bättre och återfår funktion snabbare minskar behovet av sjukskrivning, och därmed även sjuktalen.

Finns stor potential

I dag kommer samverkan och samordningsförbundens insatser ofta in sent och når inte alla som behöver dem. Det beror dels på bristande resurser i primärvården, dels kan det bero på att samordningsförbundens verksamhet inte är tillräckligt känd i primärvården.

Enskilda medarbetare från vård, arbetsförmedling, försäkringskassa och kommun delar ofta både frustration och känsla av vanmakt

Enskilda medarbetare från vård, arbetsförmedling, försäkringskassa och kommun delar ofta både frustration och känsla av vanmakt över att kartläggning och rehabiliteringsinsatser ibland inte sätts in tillräckligt snabbt. Det finns en vilja att hjälpa, men var och en är låst i sin egen organisation.

Det finns därför en enorm potential om vi i hälso- och sjukvården tillsammans med myndigheter utvecklar nya arbetssätt för att stärka funktion, självständighet och livskvalitet vid kroniska diagnoser. Vården behöver ta en aktiv roll och bidra dels med förslag på insatser som utgår från kunskap och erfarenhet om kroniska sjukdomar, dels att vi tar ansvar för att samordnade insatser systematiskt utvärderas i forskningsstudier. Då kan vi öka kunskapen om vilka arbetssätt som fungerar.

Samverkan med patientens bästa i fokus – tillsammans med uppföljning, kontinuitet och helhetsansvar – är centralt för att nå en låg och långsiktigt stabil sjukfrånvaro. Genom samverkan kan vi förbättra hälsan hos patienten och förkorta sjukskrivningen samtidigt som vi minskar frustrationen i sjukskrivningsprocessen. Samhället, patienten och anhöriga är alla vinnare om vi lyckas att skapa en optimal samverkan.

Märit Löfgren, specialist i allmänmedicin på Herkules vårdcentral i Borås, Praktikertjänst, samt doktorand på Enheten för Allmänmedicin vid Göteborgs Universitet