Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Det blir därför helt orimligt att söka millimeterrättvisa mellan könen på alla ledande positioner. Det skulle kräva att man tvingade människor att ta tjänster de inte är intresserade av eller att man tog in personer mindre lämpade för jobbet, med mindre meriter, skriver debattören. Bild: Hasse Holmberg/TT
Det blir därför helt orimligt att söka millimeterrättvisa mellan könen på alla ledande positioner. Det skulle kräva att man tvingade människor att ta tjänster de inte är intresserade av eller att man tog in personer mindre lämpade för jobbet, med mindre meriter, skriver debattören. Bild: Hasse Holmberg/TT

Färre kvinnor i näringslivstoppen beror på att de inte vill vara där

Det finns inga belägg för att snedfördelningen mellan könen i företagsledningar och styrelser beror på diskriminering, som företrädarna för Allbright, skriver. En mycket mer sannolik förklaring är att kvinnor inte vill försaka hem och barn för att jobba åttiotimmarsveckor på en topposition i ett börsbolag, skriver psykiatern David Eberhard

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

På den internationella kvinnodagen publicerades en mycket märklig debattartikel. Den var undertecknad av bl a Allbrights VD Amanda Lundeteg och gjorde gällande att ”ojämställdheten fortfarande är monumental”. Allbright är en stiftelse som kartlägger jämställdheten i näringslivet.

I artikeln konstaterade man att Sverige misslyckats med jämställdheten. Som argument för det angav man att Finland har en 34-årig kvinnlig statsminister. Man bortsåg från att av Sveriges nio ledare för de åtta Riksdagspartierna, så är inom kort fem kvinnor. Så skillnaden mellan de politiska ledarna i länderna är med objektiva mått helt försumbar.

Bortser från alla andra chefer

Huvudfokus för artikeln är dock näringslivet. Man konstaterar att endast 24 % av personer på ledningsgruppsnivå och 34 % av styrelseledamöterna i börsnoterade bolag är kvinnor. Man bortser från alla andra chefer i samhället. Det kan möjligen förklaras med att det inte är fokus för stiftelsens verksamhet, men det blir ändå märkligt när man påstår att det finns en allmän orättvisa, utan att värdera alla ledande positioner utan bara väljer ut särskilda bolag.

Ett sådant fokus förutsätter att alla människor har som högsta dröm att sitta i en ledningsgrupp i ett börsnoterat företag. Personligen kan jag knappast tänka mig ett mindre attraktivt jobb. Och jag är sannerligen inte ensam om det. Annat vore det om alla människor vore födda som oskrivna ark papper färdiga att klottras ner med samhälleliga dekret om vad som är bra eller dåligt. I en sådan fiktiv värld skulle artikelns argument möjligen vara sunda. Men så är inte människan skapad, vilket det finns mycket klara vetenskapliga bevis för. Det blir därför helt orimligt att söka millimeterrättvisa mellan könen på alla ledande positioner. Det skulle kräva att man tvingade människor att ta tjänster de inte är intresserade av eller att man tog in personer mindre lämpade för jobbet, med mindre meriter.

Blottlägger egna fördomar

Som orsak till varför snedfördelningen är som den är, bortser man från en mängd mycket tänkbara förklaringar som inte alls har med diskriminering att göra. Samtidigt blottlägger man sina egna fördomar när man gör nedlåtande utfästelser om hur börsnoterade företag väljer sina ledningsgrupper.

Utan bevis hävdar man häpnadsväckande saker som att anställningarna hämtas från ”kompisklubbar”, ”på golfbanan” och att ”företagsledare blundar för kvinnors kompetens”. Man hävdar att ledningsgrupper har ” homogenitet som strategi”. Knappast hårddata direkt.

Det skulle kräva att man tvingade människor att ta tjänster de inte är intresserade av eller att man tog in personer mindre lämpade för jobbet, trots mindre meriter.

De enda hårddata som författarna till artikeln faktiskt kommer med, talar i rakt motsatt riktning mot det de försöker hävda. De konstaterar att kvinnor och män tjänar ungefär lika mycket och är chefer i ungefär lika hög grad, fram tills det första barnet föds. Ett faktum som starkt talar för att det inte finns någon diskriminering alls. Men om jämställdhet enbart mäts i utfall av antalet chefer som är villiga att försaka hem och familj och som ofta har arbetsveckor på åttio timmar, kanske man kan dra den slutsatsen. I alla fall om man bortser från biologiska skillnader mellan män och kvinnor som visar att prioriteringar på gruppnivå görs olika mellan könen.

Den sannolikt helt avgörande skillnaden mellan antalet män och kvinnor i börsnoterade företags ledning är att fler kvinnor oftare vill vara hemma med sina barn än många män. De beaktar inte heller att den överväldigande majoriteten av vare sig män eller kvinnor, inte sitter (och inte vill sitta) i ledningsgrupper i något företag överhuvudtaget.

Naturliga biologiska skillnader

En orsak till att vissa blir upprörda över skillnader i utfall mellan könen medan andra inte blir det, kan förklaras med att det finns personer som inte begriper normalfördelningskurvor och de som gör det. Den senare gruppen konstaterar att orsaken till varför skillnader mellan könen uppkommer i extrema miljöer sannolikt kan förklaras av fullt naturliga biologiska skillnader på gruppnivå, som inte märks mer än i extremerna.

Men om man bortser från biologi, inte förstår normalfördelningskurvor, har en faiblesse för social ingenjörskonst och struntar i vad människor faktiskt vill göra med sin liv, brukar man landa i den typ av förslag som artikelförfattarna stolt framhärdar i. Kvotering och lagar som bortser från fri vilja.

Om den man lever med hindrar en från att göra självständiga val, behövs inte statlig intervention kring föräldrapeng eller annan klåfingrighet. Alla har, enligt lag, samma möjlighet i Sverige. Det är förbjudet med diskriminering, så är man missnöjd med sin respektive och upplever att man tvingas vara med sina barn mot sin vilja - separera.

David Eberhard, psykiater och författare