Den 3 november publicerade New York Times en uppmärksammad artikel om EU:s jordbruksstöd. Deras granskning visade hur detta, världens mest omfattande bidragssystem som förra året omfattade hela 596 miljarder kronor eller 39 procent av EU:s hela budget, inte bara följer en hårresande logik där de rikaste markägarna är de som får mest. EU:s jordbrukspolitik göder dessutom korruption och ett närmast feodalt system i flera länder.
Runt 80 procent av stödet beräknas hamna hos den rikaste femtedelen av EU:s markägare
EU:s jordbruksstöd följer alltså en omvänd Robin Hood-logik. Det finns i dag inte ens ett övre tak för bidragen. Det innebär att runt 80 procent av stödet beräknas hamna hos den rikaste femtedelen av EU:s markägare. EU:s jordbrukspolitik är också en klimatpolitisk katastrof.
Genom stödets utformning belönas storskaligt jordbruk, kemikalieanvändning, övergödning och intensiv djurhållning. Det går stick i stäv med Sveriges och EU:s egna målsättningar om miljö, klimat, biologisk mångfald, ekologisk odling och förbättrad djuromsorg.
Göder korruption
Mycket av detta har vi i Vänsterpartiet redan påpekat. Men som om den orättvisa fördelningen och klimatfientligheten inte vore nog, så visar NY Times granskning att EU:s jordbrukspolitik också undergräver demokratin och göder korruption. Stora belopp av EU:s jordbruksstöd går till släkt och vänner till Ungerns president Orbán eller direkt till Tjeckiens president Babis, som också är storägare i landets största jordbruksföretag.
EU:s jordbrukspolitik har också blivit ett instrument för dem som på de allvarligaste sätt hotar demokrati och rättsstat
I Ungern har Orbán belönat politiskt trogna med markegendomar i statliga utförsäljningar, medan de som opponerat sig har sett sin verksamhet bli föremål för administrativa och ekonomiska bestraffningar. NY Times visar hur EU:s jordbruksprogram direkt understödjer Orbáns auktoritära maktutövning. Det är inte bara slöseri och en orättvis fördelning av resurser. EU:s jordbrukspolitik har också blivit ett instrument för dem som på de allvarligaste sätt hotar demokrati och rättsstat.
Man behöver inte lämna Sverige för att hitta exempel på hur redan rika storgods- ägare är de största vinnarna i EU:s orättvisa jordbrukspolitik. Jordbruksverkets förteckning över mottagarna av det så kallade gårdsstödet är närmast en lång lista över den svenska adeln, grevar och baroner. En uträkning från 2015 visade att ett 40-tal rika adelsmän inom loppet av sex år hade mottagit 500 miljoner kronor. På listan finns också svenska storföretag.
Detta vet vi tack vare att Sverige, av alla EU:s medlemsländer, har den mest öppna redovisningen av hur EU:s jordbruksstöd fördelas.
Svårt veta vem som får pengarna
EU-kommissionen har tidigare föreslagit att namnen på alla som tar emot jordbruksstöd från EU ska offentliggöras. Men EU-domstolen dömde att markägares personliga integritet vägde tyngre. Därför är det, precis som NY Times-artikeln visar, i flera länder mycket svårt att ta reda på vem som får pengarna. Det bäddar för korruption och är förstås helt oacceptabelt.
Vänsterpartiet har länge påpekat den fördelningspolitiska orimligheten och det miljöpolitiska haveriet i EU:s jordbruksstöd och anser att det bör göras om i grunden. Men oviljan att på allvar agera är påtaglig. Det var till exempel bara vi i vänstergruppen och den gröna gruppen som röstade för att EU-parlamentets miljöutskott häromveckan skulle diskutera jordbruksstödet med anledning av avslöjandena i NY Times.
I EU-kommissionens förslag till jordbrukspolitik för nästa långtidsperiod som ska börja gälla från och med nästa år föreslås vissa, om än otillräckliga, förändringar
I EU-kommissionens förslag till jordbrukspolitik för nästa långtidsperiod som ska börja gälla från och med nästa år föreslås vissa, om än otillräckliga, förändringar. Det mest välkomna av dessa är ett tak för direktstödet till markägare. Starka krafter och godsherrar över hela Europa motsätter sig dock detta och försöker ta bort taket.
Kommissionen föreslår också att jordbruksbudgeten ska minska och att medlemsländerna ska få mer att säga till om. Att budgeten ska minska är naturligtvis bra. Men ökat självbestämmande när det gäller fördelningen av medlemsländernas jordbruksbidrag löser ju inte korruptionsproblemen som kopplas till bidragen i länder som Ungern och Tjeckien. Om Orbán och Babis får bestämma ännu mer om hur EU:s jordbruksstöd ska fördelas så kommer det ju bara innebära ännu mer pengar till dem själva och deras kompisar, samtidigt som kritiker motarbetas och tystas.
Ohållbart system
EU:s jordbrukspolitik utvecklades efter andra världskriget när Europa höll på att återhämta sig och behövde säkerställa matproduktionen. Men nu, flera decennier senare, är systemet ohållbart. Ett system som är orättvist, ineffektivt, klimatförstörande och som stödjer oligarker och antidemokrater har ingen framtid.
Ett system som är orättvist, ineffektivt, klimatförstörande och som stödjer oligarker och antidemokrater har ingen framtid
Därför tycker vi i Vänsterpartiet att jordbrukspolitiken på sikt ska avgöras på nationell nivå, så att vi kan styra om och satsa mer på småskaligt och ekologiskt hållbart jordbruk och en levande landsbygd. Det skulle leda till bättre folkhälsa, bättre djurhållning och bättre klimat. Det är dessa mål som måste vara styrande i jordbrukspolitiken.
Som ett första steg kräver vi en omfattande reform av nuvarande EU-system. Vi ska ha strikta tak så att stödet inte äts upp av de stora markägarna, vi ska öka insynen och göra om stödet till miljöstöd.
Just nu förhandlas EU:s nästa långtidsbudget. Sverige har ett gyllene tillfälle att kräva långtgående förändringar. Regeringen måste vara glasklar i förhandlingarna och kräva att EU:s jordbrukspolitik både minskar och reformeras radikalt. På så sätt kan vi också säkra att den svenska EU-medlemsavgiften inte ökar. Tyvärr har jag hittills inte sett något av den tydligheten från de svenska förhandlarna.
Malin Björk (V), Europaparlamentariker