Den nya regeringen har skruvat upp tonläget i den migrationspolitiska debatten. I dag fredag debatterade riksdagen hur regeringen ska motverka att människor hamnar i limbo, det vill säga att de får upprepade utvisningsbeslut som inte går att verkställa. Migrationsministern talade som vanligt: ett nej måste alltid vara ett nej.
Detta mantra bygger på antagandet att alla utvisningsbeslut fattas på rättssäker grund och att de kan verkställas.
Sedan min tid som regeringens ensamutredare 2017, i utredningen om praktiska verkställighetshinder, har jag varit i kontakt med hundratals personer där utvisning faktiskt inte är möjlig. Allt fler kommer sannolikt försättas i denna limboposition, eftersom en växande andel asylsökande får avslag - 70 procent 2020, jämfört med 40 procent 2016.
Mer restriktiv
Folk blir kvar, trots extremt begränsade rättigheter.
Vad kan göras åt problemet?
I min utredning gick jag igenom hur utlänningslagens regel, som möjliggör för uppehållstillstånd när det råder verkställighetshinder, tillämpas i praktiken. Utredningens analys visade att praxis blivit allt mer restriktiv över tid. Migrationsverket säger nej även om det redan före första asylbeslut borde stå klart att utvisning i sig inte är möjlig, om någon exempelvis är statslös. De sökande har inte rätt att överklaga och inte heller rätt till offentligt biträde.
Jag föreslog 2017 att uppehållstillstånd ska vara möjligt när utvisningsbeslut inte kan verkställas men lagförslagen blev inte verklighet
Rätt att stanna
Därför vill jag här presentera ett nytt förslag: genomför ett brett regulariseringsprogram, det vill säga, ge alla med utvisningsbeslut eller tillfälliga uppehållstillstånd rätt att stanna permanent. I ett stort antal länder och under hela efterkrigstiden har kollektiva uppehållstillstånd meddelats och papperslösa fått sin status legaliserad.
Senast det skedde var under pandemin i Italien för migranter i jordbrukssektorn, så att produktiva sektorer kunde bevaras. Fem ytterligare legaliseringsprogram har implementerats i Italien, tre i Portugal, två i Grekland, och en antal i Spanien. Även i Danmark, Norge och Sverige har mer eller mindre omfattande regulariseringar genomförts.
Första gången det skedde i Sverige var 1976 genom ett nollställningsbeslut för att rädda syrianer/assyrier som kommit från Turkiet. 1989 och 1992 beslutade regeringen att barnfamiljer som väntat på beslut i mer än ett år skulle få stanna. I april 1994 fick återigen ett stort antal barnfamiljer stanna, nu eftersom barnen uppenbart hade integrerats i samhället. I maj 2017 och juni 2018 öppnade de så kallade gymnasielagarna upp för att fler skulle kunna stanna permanent.
En slutsats i flera av dem är att regulariseringar inte uppmuntrar till lagbrott eller för med sig mer invandring.
Det finns en uppsjö av studier inom den internationella forskningen om effekterna av dessa program. En slutsats i flera av dem är att regulariseringar inte uppmuntrar till lagbrott eller för med sig mer invandring.
När forskare analyserade det största regulariseringsprogrammet i modern tid, Permiso Especial de Permanencia i Colombia som omfattade en halv miljon människor, drog de slutsatsen att programmet var mycket viktigt för de berörda papperslösa. Däremot var effekten försumbar för den ordinarie vita arbetskraften.
Utöver dessa forskningsresultat så talar rättssäkerhetsbristerna i det svenska systemet för en kollektiv regularisering. Den misslyckade migrationspolitiken, som migrationsministern gärna talar om, omfattar även det administrativa kaos som varit en följd av denna politik. En förändring är nödvändigt för att upprätthålla legitimitet för systemet.
Behov av omtag
Senare års migrationshantering visar med all önskvärd tydlighet behovet av ett omtag. Talrika lagändringar efter 2015, har varit obegripliga såväl för asylsökande som för de främsta juristerna. Lagrådet uttryckte vid ett tillfälle att det gått så långt att ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Vittnesmål från en rad aktörer visar på växande problem med godtycke som tillåtits fortgå.
Ett politiskt beslut att tillgängliggöra legalisering av vistelsen i Sverige på bred front, skulle göra det möjligt att förhindra ännu mer godtycklig rättstillämpning.
Och de som drabbats skulle få upprättelse. Utöver att skapa rättvisa är upprättelsen viktig i ljuset av de fördelar vi skördat av en orättvis migrationshantering. Papperslösa har de jobb ingen annan vill ha och får undermåligt betalt. Moderaterna, som hävdar att hårt arbete ska löna sig, vet att det är fråga om hårt arbete i betydelsen obehagligt, grymt och svårt att uthärda.
Göra rätt
Regeringen kan med hänvisning till dessa erfarenheter göra om och göra rätt. Ett nej till varje pris kan ersättas av innerliga ursäkter och inkludering. Att Migrationsverket i sina beslut beklagar sig över att myndigheten inte kan bevilja uppehållstillstånd på grund av svikna förhoppningar och oro, gör inte utvisningsbesluten mer verkställbara. Det innebär ett urholkande av rättsstatens ideal.
Anna Lundberg, professor i rättssociologi vid Lunds universitet