Folk väller ut ur vagnen, och kontrollanterna står snällt och låg-affektivt och väntar. Två av dem går till och med åt sidan och artigt släpper förbi de utstörtande medtrafikanterna. Flera ombord ser sig runt och några förfasar sig, andra hånflinar eller skakar på huvudet. Någon svär och en buar. Jag hinner räkna de som lämnat vagnen, de är 24 stycken. I vagnen finns 76 sittplatser.
Nu är det också så, att inte alla som var kvar ombord hade giltigt färdbevis. En del gick genast fram till biljettautomaten och stämplade och satte sig sedan ner igen. De hade fuskåkt så långt och ämnade att fullfölja resan. Detta innebär några fuskare till, utöver de 24.
Men om vi håller oss till de 24 för enkelhetens skull blir den förfärande siffran drygt 31 procent fuskåkare vid den aktuella tidpunkten. Det är naturligtvis inte representativt för vardagar och alla dygnets tider, men alarmerande högt för en vardagseftermiddag.
Hårresande politik
Det är hårresande att låta detta ske, och att låta oss som gör rätt för oss betala tre gånger. Först med skatten, sedan för vår resa och slutligen för de tjuvåkande. Det är stöld.
Ytterligare en orättvisa sker mot de som åker buss och måste gå på fram och inte kan tjuvåka. En till är att om 20-30 procent tjuvåker så är det exakt så många fler ombord än vad trafikledningen kalkylerar med, innebärande att vagntäthet med mer blir därefter och att förseningar uppstår. En sista orättvisa är mot dem som inte åker spårvagn och buss. De får via skatten betala för oss, men dessutom även för fuskåkare.
Signalerna här till alla är att det går an att låta bli att betala
De absurda och helt ineffektiva kontrollerna är ett hån mot alla rättskaffens människor och laglydiga medborgare i vår stad. Signalerna här till alla är att det går an att låta bli att betala. Vänsterpolitikern Carina Örgård har till och med kritiserat förslaget att införa civilklädda kontrollanter med att det skulle slå fel då det finns olika skäl till att man inte betalar men åker ändå: ”Ibland kan det faktiskt handla om att man inte har råd, men ändå behöver ta sig fram”.
Kan man komma närmare uppmuntran till anarki än detta?
Jan-Åke Lindstedt, resenär och skattebetalare