Stugunrektorn Malin Rimmö fick nyligen rubriker för sitt beslut att vägra genomföra besparingar i skolan. För det har hon mottagit en tillrättavisning från sin arbetsgivare. Även Boråsrektorn Bosse Leskinen fick rubriker efter att han lämnat en skriftlig konsekvensbeskrivning till sin arbetsgivare där det framgår att eleverna inte kommer kunna få det stöd de har rätt till efter kommunens beslut om att spara sex miljoner på ett år.
Malin och Bosse är inte ensamma om att vittna om att utbildningen blir lidande när den kommunala kassan skramlar tomt. Kommun efter kommun väljer att anta budgetar som för att kunna hållas bygger på nedskärningar. Skolchefer och rektorer måste fatta beslut så som att dra in på extraresurser och slå ihop klasser, beslut som i bästa fall är impopulära, men i sämsta fall riskerar att göra att barnen och eleverna inte klarar målen.
Vidgad klyfta
Men statens krav på att alla elever ska nå målen för utbildningen under trygga former ändras inte bara för att de kommunala finanserna är knappa. I bistra ekonomiska tider blir resultatet av en minskad budget en alltmer vidgad klyfta mellan statens förväntningar och kommunens förutsättningar. Och det blir upp till rektorer att försöka överbrygga den klyftan.
Regeringen förmår tyvärr inte se allvaret. I stället för att adressera sjukdomen hanterar de symptomen genom att vässa formuleringar i skollagen för att visa handlingskraft. Men det gör bara rektorers uppdrag alltmer omöjligt. Om regeringen inte är beredd att backa från dagens finansiering borde de åtminstone ha ryggrad nog att skriva in i skollagen att den tydligen är underordnad kommunallagen. Redan nu ser många huvudmän på skollagen som en önskelista, och alla de skolmisslyckanden som faktiskt sker får i princip inga konsekvenser. Detta är ingen lösning som vi förordar, men det är så våra skolpolitiker verkar vilja ha det.
I dag är arbetsmiljöansvariga skyldiga att anmäla incidenter till Arbetsmiljöverket, men motsvarande system kopplat till skollagen saknas
Sveriges Skolledare föreslår nu en annan väg. En väg som vi kallar för Lex Edico som skulle innebära en rapporteringsskyldighet för skolväsendet liknande dem som finns inom sjukvården och äldreomsorgen. I dag är arbetsmiljöansvariga skyldiga att anmäla incidenter till Arbetsmiljöverket, men motsvarande system kopplat till skollagen saknas. Därför föreslår vi ett rapporteringssystem där den som bedriver verksamheter inom skollagen blir skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden – så som att eleverna riskerar att inte klara målen. Syftet är att komma till rätta med brister i den egna verksamheten och förhindra att liknande missförhållanden uppkommer igen.
Enligt Lex Edico skulle en huvudman därmed vara skyldig att:
- informera sina medarbetare om skyldigheten att rapportera missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden till den som bedriver verksamheten
- utan dröjsmål utreda och dokumentera det rapporterade missförhållandet eller risken
- utan dröjsmål avhjälpa eller undanröja missförhållandet eller risken
- snarast göra en anmälan till Skolinspektionen om missförhållandet (eller risken för det) är allvarligt
Rent konkret skulle det innebära att en huvudman måste säkerställa att det finns tillräckliga resurser för att missförhållandena inte återupprepas, så att rektor kan säkerställa att skollagens krav upprätthålls.
Hävda elevernas rätt
Med Lex Edico hoppas vi kunna undvika att skolledare som tar sitt uppdrag på allvar möts av arbetsrättsliga konsekvenser – i värsta fall uppsägning. Vi hoppas kunna öka medborgarnas insyn genom att tydliggöra eventuella diskrepanser mellan verksamheternas behov och de tilldelade resurserna. Vi hoppas kunna stoppa att skolledare tvingas hantera effekterna av en bristande ekonomi som att trycka ner ballonger under vattenytan. Hur mycket de än försöker skydda barnen och eleverna dyker effekterna alltid upp ändå.
Genom Lex Edico kan vi säkerställa att rektorer och skolhuvudmän får tillräcklig autonomi och kraft att hävda skollagen över ekonomin. Och därmed elevernas rätt till en högkvalitativ utbildning över kommunens budgetbeslut. Det, om något, är våra politiker skyldiga våra barn och elever.
Matz Nilsson, ordförande Sveriges Skolledare
Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Sveriges Skolledare