I sådana fall hade klimatkrisen redan varit löst; jag är den första att prisa Pourmokhtari som en av Sveriges skickligaste talare. Vi har mötts i otaliga skoldebatter och Rominas förmåga att komma med rappa svar och fyndiga oneliners är det få andra som bemästrar.
Nu sitter hon dock på riktig makt, och inga retoriska manövrar i världen kan dölja det faktum att den politik klimatministern just nu genomför ökar utsläppen – dramatiskt. För första gången på två decennier har vi en regering som aktivt ökar utsläppen. Det sker, för att parafrasera Ebba Busch, med ”berått mod” – mitt i den klimatkris som inte längre kan förnekas.
Otillräckliga ambitioner
De fossila subventionerna ökar med miljardbelopp, satsningar på klimatvänlig infrastruktur slaktas och miljömål tas bort eller görs om för att anpassa sig till EU:s fullständigt otillräckliga ”ambitioner”. Allt förklaras med beräkningar om att allt kommer att vara löst om ytterligare två decennier – beräkningar som har visat sig baseras på politik som regeringen inte ens tänkt genomföra. Faktumet att koldioxid ansamlas i atmosfären och att det därför inte går att kompensera utsläppsminskningar här och nu med glädjekalkyler för 2045 går inte heller att argumentera sig ur.
Och visst vore det väl om allt bara handlade om att vi måste rädda klimatet för klimatets skull. Men ramsan jag citerade i början är något missvisande; det är nämligen inte klimatet, eller jorden, som ska räddas. Planeten kommer finnas kvar oavsett vad vi gör (om än i sämre skick) och klimat är bara en beskrivning av väder över tid. Det är vi människor som måste räddas. Det är våra mänskliga samhällen som inte överlever ett varmare klimat. Det är våra vattentillgångar som försvinner, våra matodlingar som torkar ut och våra hus, städer och länder som slukas av haven.
Det är våra mänskliga samhällen som inte överlever ett varmare klimat. Det är våra vattentillgångar som försvinner, våra matodlingar som torkar ut och våra hus, städer och länder som slukas av haven
Klimatministern frågar om hon borde”lämna partiet och skriva kulturtexter, eller ta ansvar?” Ett så kallat skolboksexempel på hur man effektivt kan förskjuta fokus med hjälp av en retorisk fråga. Vi får i alla fall hoppas att Pourmokhtari själv förstår att det finns gott om andra jobbmöjligheter som inte kräver att hon måste sälja sin själ till ett klimatförnekande parti hon själv kallar rasistiskt.
Framförallt finns det andra sätt att ta ansvar på. Nej förlåt, “andra sätt” är fel uttryckt: Pourmokhtaris agerande kan knappast kallas ansvarstagande – givet att hon inte åsyftar ansvaret hon tar för genomföra SD:s politik i stället för sin egen. Men något ansvar för vår gemensamma framtid kan hon knappast anklagas för att ta.
Agera föregångsland
Trots att Sverige är ett litet land spelar det roll vad vi gör här. Vi må ha låga utsläpp totalt sett jämfört med Kina, men otroligt höga per capita. Om alla levde som svenskar skulle vi behöva fyra jordklot. Vi har också en viktig roll att spela som föregångsland. Den rollen förlorar vi nu när regeringens klimatslakt skapar rubriker runt om i världen. Om vi, som ett av världens rikaste länder, drar ner på våra ambitioner – varför ska då fattigare länder agera? Klimatfrågan må vara global, men utsläppsminskningar måste ske lokalt, även här i Sverige.
Det är hög tid för Pourmokhtari att inse att hon inte kan argumentera oss ur klimatkrisen. Det är hon, och bara hon som sitter på makten att genomföra den politik som allas vår framtid är helt beroende av.
Rebecka Forsberg, språkrör Grön Ungdom