SVT uppmärksammar mordet på Fadime Şahindal genom dokumentären ”Arvet efter Fadime- om hedersproblematiken i Sverige”, regisserad av Nisti Stêrk.
Inledningsvis bör betonas att det är viktigt att Fadimes liv och kamp blir en dokumentär. Dokumentären har flera förtjänster:
Att den initialt slår fast att det är fel att klumpa ihop hederskultur och etnicitet. Stêrk, själv med kurdiskt påbrå, visar tidigt att hon och Fadime fick olika livsvillkor. Detta är viktigt då i kölvattnet av mordet på Fadime tenderade debatten att reducerades till bara en fråga för kurder.
Kritiskt perspektiv
Att den låter några kvinnor med utländskt påbrå, som åren efter mordet på Fadime engagerat sig i hedersfrågan, komma till tals. Att en av de medverkande, Niklas Kelemen, anlägger ett kritiskt perspektiv på hanteringen av hedersfrågan utan att hänfalla åt apologetism. Att den mot slutet belyser vissa lagar mot hedersvåld som regeringen på senare har infört.
En dokumentär kan ju inte rymma allt och alla. Det går dock att diskutera talutrymme och dess fokus. Vi önskar att nedanstående punkter hade beaktats:
Mindre utrymme borde ha getts åt Kurdo Baksi som 20 år efter mordet på Fadime försöker ”rentvå” kurder och ge företräde åt kurdfrågan framför Fadimes arv och ”kvinnofrågan”. Baksi påstår att ”vi kurder fick inte sörja” som om alla kurder ville sörja Fadime. Det fanns kurder och icke-kurder som sörjde Fadime men också kurder och icke-kurder som då ansåg att Fadime var en ”uppkäftig hora” som fick sitt rättmätiga straff av en hjälte till far.
Legitimering av kvinnoförakt
Kurdo Baksi och Alan Ali fick även utrymme att rentvå religionens och i synnerhet islams legitimering av kvinnoförakt och hedersvåld. Baksi reducerar religionens roll till att ”det rör sig om personer som missbrukar islam” medan Ali går längre och pratar om något så paradoxalt som ”progressiva” religiösa aktörer som enligt honom bör inkluderas i arbetet mot hedersvåld.
Något annat som vi saknar är att viktiga hedersvåldsprofilerade aktörer som Nationella kompetensteamet, Kvinnors Nätverk och TRIS utelämnades.
Det hade även behövts en motbild till Mona Sahlins påståenden där hon, som dåvarande statsråd försöker göra sig till en hjältinna och vill slippa ansvars genom att referera till ”de motsträviga männen” i partiet.
Dokumentären antyder att personer med utländsk bakgrund inger mer förtroende hos de utsatta än de som inte har liknande utseende. Det finns flera ljushåriga kvinnor som politikern Juno Blom och polisen Carin Götblad som i många år försökt förbättra de utsattas villkor. De som månar om de utsattas bästa kan vara förebilder. Detta oavsett utseende.
Inga tydliga svar
Det hade också varit önskvärt att samhällets insatser mot hedersvåld fått mer plats för att låta tittaren avgöra om samhället har gjort Fadimes motståndsarv rättvisa eller ej. Vad har hänt med de utsattas villkor? Hur fungerar skyddade boenden? Hur jobbar skola, polis, socialtjänst och regionerna med hedersfrågor idag? Dessa frågor får inte ett tydligt svar.
Det hade också varit på sin plats att låta nya generationers hedersvåldsutsatta få talutrymme. Sådana vars familjer har försökt skrämma dem till tystnad med orden ”du har ju inte glömt vad som hände Pela och Fadime?” eller flickor och unga kvinnor som har gått i Fadimes fotspår och valt sin frihet och sitt liv framför familj, tradition och religion.
Det är olyckligt att dokumentären till viss del framstår mer som en dementi av att hedersvåld inte har med kurder och islam att göra än en skildring av Fadimes arv
Vi önskar också att mer utrymme hade getts åt viktiga röster som forskarna Yvonne Hirdman, Unni Wikan och Astrid Schlytter för att sätta Fadimes kamp och arv i ett sammanhang och reflektera över hur det har förvaltats.
Dokumentären uppfyller dessvärre inte ovannämnda önskemål. Vi hade också hoppats att den kunde leva upp till sin titel. Fadimes arv är bland annat att hon visade mod och motstånd. Det består av hennes medvetenhet om kärnan i hederskulturen, tydligt formulerat i en pamflett mot hederskulturen som hon månaderna före mordet läste upp i riksdagen. Hennes budskap var att kvinnor i hederskulturen saknar fri- och rättigheter. Att de i jämförelse med kvinnor i majoritetssamhället slåss för rätten till egen sexualitet och ett eget liv. Detta blev extra tydligt i samband med Metoo som kan ses som en rörelse mot utomstående mäns kränkning av kvinnors rätt till egen sexualitet, det vill säga rätten till föräktenskapligt sex, preventivmedel och abort. Det är olyckligt att dokumentären till viss del framstår mer som en dementi av att hedersvåld inte har med kurder och islam att göra än en skildring av Fadimes arv.
Devin Rexvid, forskar om hedersvåld
Sara Mohammad, grundare av Glöm aldrig Pela och Fadime
Leif Eriksson, Fadimes advokat
Soleyman Ghasemiani, författare, utbildare och sakkunnig i hedersärenden
Marléne Stenman, lärare
Sabina Landstedt, stödsamordnare vid GAPF
Sara Avander, utvecklingsledare Vid Länsstyrelsen Norrbotten
Mikael Thörnqvist, författare och journalist
Eshtar Latif Faris, statsvetare
Omid Salehi, skolkurator
Sedighah Mohammadi, Iranska kvinnors kamp för frihet
Mariam Afrasiabpour, ordförande för internationell kamp för kvinnors frihet
Karim Shahmohammadi, orförande för Riksförbundet Barnen Först!
Farideh Rezai, stödkommittén för kurdiska kvinnor
Bayan Nasih, socionom och kvinnoaktivist