Läkare, psykologer, sjuksköterskor, kuratorer, lärare, socialsekreterare, bibliotekarier och en mängd andra professioner inom offentlig sektor samlar sig nu under parollen ”Vi anger inte!” i sitt motstånd mot Tidöavtalets förslag till en angiverilag. Ett lagförslag som innebär att alla offentligt anställda ska vara skyldiga att anmäla till polisen och Migrationsverket när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd, de som oftast kallas papperslösa i debatten. Även fackförbund, styret i regioner och kommuner, som till exempel Skåne, Västra Götaland och Stockholm, är öppet kritiska mot regeringsunderlagets förslag.
Gott så, men med mångårig erfarenhet av att dagligen möta och jobba med papperslösa vet vi att ett ställningstagande mot angiverilagen inte räcker. Det adresserar bara en liten del av problemet. När rösterna höjs och etik och moral är ledorden, borde frågan också innefatta att ta ställning mot Sveriges inhumana migrationspolitik, vilken är den främsta orsaken till det växande skugg- och parallellsamhället. För om man verkligen bryr sig om den grupp människor man nu säger sig vilja skydda, så handlar det om mycket mer än angiveri. Det handlar om deras dagliga tillvaro, om deras förutsättningar, eller snarare brist därpå.
Bättre liv
De personer vi möter i vår vardag har sökt sig till Sverige för närmare tio år sedan med hopp om ett bättre liv, fritt från krig, förföljelse, bortgifte, i tron att Sverige var ett land som värderade mänskliga rättigheter och asylrätten högt. Efter väldigt långa asylprocesser har de fått avslag på sina asylansökningar enligt en helt annan praxis än den som rådde när de startade sin riskfyllda flykt. Under år har de lärt sig behärska ett språk, närt drömmar och förhoppningar om framtiden men också ofta hamnat i uppgivenhet, djupa depressioner med stor risk för suicid.
Civilsamhället och enskilda eldsjälar har varit och är deras enda hopp i vardagen, förutom skuggsamhället med svartjobb under slavliknande förhållanden, droghandel och mer eller mindre organiserad kriminalitet. För de facto är det inte så att papperslösa ägnar sina dagar åt att plöja biblioteksböcker eller sitta hos socialsekreterare och få stöd och insatser beviljade utifrån sina behov. Vår erfarenhet är snarare att dagarna ägnas åt att leva från hand till mun och på olika sätt hålla ångesten borta.
Det räcker inte med att inte skvallra om misären man ser, man behöver förutsättningar att kavla upp ärmarna och göra något åt den också
Om man vänder sig till socialtjänsten är det mer regel än undantag att man inte ens ges möjlighet att ansöka om bistånd, man hänvisas i stället till Migrationsverket – en myndighet som ser sitt uppdrag som avslutat i och med att avslagsbeslutet vunnit laga kraft och hänvisar till gränspolisen. Gränspolisen, som i väldigt många fall inte kan verkställa en utvisning till exempelvis Afghanistan eller Somalia eller av personer som betraktas som statslösa, då det saknas utlämningsavtal med berörda länder. Det enda myndigheterna kan göra är att ombe personen att ordna resehandlingar själv, lämna landet på egen hand och fram till att det genomförs anmäla sig hos polisen varje vecka.
Socialtjänstens personal och dess ansvariga politiker borde inte bara driva kampanj mot angiverilagen utan också kring frågan om nödbistånd för den som lever som papperslös och inte är utvisningsbar. Det räcker inte med att inte skvallra om misären man ser, man behöver förutsättningar att kavla upp ärmarna och göra något åt den också. Det blir provocerande när organisationer och myndigheter som är med och skapar de papperslösas tillvaro, genom bristfälligt hanterande av deras ärende och situation, nu höjer rösten i en enskild fråga.
Rätt till vård
De personer vi möter befinner sig i en limbotillvaro där de kan ha rätt till vård som inte kan anstå eller rätt att avsluta en utbildning om den påbörjats innan deras 18-årsdag, men i övrigt helt saknar rättigheter eller möjligheter till skattepliktig egenförsörjning, bostad och liknande. Personer som heller inte går att skyndsamt utvisa. Limbotillvaron leder ofta till skuggsamhället. Och den är en realitet oavsett angiveri. Det största hotet är alltså inte skvallerakten i sig, utan de strukturer som skapar en papperslös tillvaro, där man varken kan försörja sig (lagligt) eller återvända till något.
Ställningstagandet ”Vi anger inte!” borde också vara ett ställningstagande för rätten till asyl för personer vars utvisningar inte kan verkställas. Det om något är ett ställningstagande för mänskliga rättigheter och mot skuggsamhällets utbredning.
Matilda Brinck-Larsen, Verksamhetsansvarig, Frivilligorganisationen Agape Göteborg
David Nilsson Verksamhetssamordnare, Frivilligorganisationen Agape Göteborg