Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Märta Stenevi framställde regeringens förslag som ledet i en feministisk politik vid den pressträff hon höll i början av september. Ändå är det tyst i det feministiska Sverige, skriver debattören. Bild: Duygy Getiren / TT
Märta Stenevi framställde regeringens förslag som ledet i en feministisk politik vid den pressträff hon höll i början av september. Ändå är det tyst i det feministiska Sverige, skriver debattören. Bild: Duygy Getiren / TT

Det finns ingen feministisk regering

Regeringens förslag rycker undan mattan för den feministiska grund som svensk politik mot mäns våld mot kvinnor en gång byggdes på, skriver Jenny Westerstrand, ordförande Roks.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I somras kraftsamlade regeringen och lade fram ett 40-punktsprogram mot mäns våld mot kvinnor. Det var i kölvattnet av morden på fem kvinnor under loppet av några veckor. Programmet innehåller en mängd starka förslag och visar att i möte med det råaste våldet förmår regeringen att sätta fokus där det hör hemma: tjejers och kvinnors rätt och säkerhet.

Det hann dock bara gå några ynka veckor så rullade samma regering ut förslag vid en pressträff i september som i ett drag rycker undan mattan för den feministiska grund som svensk politik mot mäns våld mot kvinnor en gång byggdes på. Det rör förslag i kölvattnet av utredningen ”Ett fönster av möjligheter, ett förstärkt barnrättsperspektiv på barns boende i skyddade boenden” (SOU 2017:112).

Kollisionskurs med kvinnorörelsens kunskap

De förslag som nu läggs handlar i korta drag om att en gång för alla fålla in den fria ideella kvinnojoursrörelsen i ett ramverk av myndighetsutövande samt att sätta Socialstyrelsen, en myndighet som sedan 90-talet har varit på öppen kollisionskurs med kvinno- och tjejjoursrörelsens kunskap, i förarsätet för gott.

Konkret rör det frågor om hur mäns våld mot kvinnor ska förstås. Socialstyrelsen har länge verkat för en könsneutral förståelse av mäns våld mot kvinnor. Centralt har varit att malla in kvinnojourerna som en del av Myndighetssverige i stället för att låta jourerna vara de frimärken av kvinnoseparatistisk våldsfri verksamhet i ensam opposition mot ett våldsamt samhälle som de är och har bildats för att vara.

Ett resultat av den könsneutrala förståelsen är förslaget att socialnämnden ska omhänderta och placera barnen för den kvinna som kommer till jouren, på jouren eller inte. Det avgör nämnden. Allt i rättvisans namn visavi pappan. Även reformen att socialtjänsten ska behandla våldsutövande män så de ska ”upphöra med sitt beteende”, utan att metoder som fungerar finns, är ett utflöde av denna könlösa rättvisepolitik mellan förövare och offer.

Medborgaren behöver bara föreställa sig administrationen bakom dessa förslag för att rygga. De kvinnopolitiska konsekvenserna är inte mindre allvarliga.

Feministisk politik?

Ändå framställde jämställdhetsminister Märta Stenevi regeringens förslag som ledet i en feministisk politik vid den pressträff hon höll i början av september. Och ändå är det tyst i det feministiska Sverige.

Det aviserade dråpslaget har den fördelen med sig att vi nu borde tvingas skärskåda den lägereld som mäns våld mot kvinnor har gjorts till i Sverige. Där möter stora pengar och peppiga satsningar kören av tusentals röster, samtidigt som politiken på området har slagit i full back och faktiskt rör sig bort från den förståelse som så framgångsrikt satte svensk politik mot mäns våld mot kvinnor på kartan som offensiv och effektiv.

Sammanlagt har kvinno- och tjejjourernas verksamheter tillförts cirka 450 miljoner kronor av statliga medel de senaste två åren. Av dessa medel får noll kronor gå till de skyddade boendenas kostnader. Det beror på att boende är ett kommunalt ansvar och att penningpåsarna inte får blandas. Där staten ger kan det motsatta sägas om kommunerna. Flera av våra kvinnojourer har eller funderar på att lägga ner sina boenden på grund av situationen.

Roks har protesterat mot sättet att ge pengar på som vi menar blott är markeringar om viktighet men utan att medlen gör den nytta medborgarna tror. Vi har avstått från att ansöka om pengar och vi kommer vid årets slut att lämna tillbaka ett antal miljoner för att medlen inte är avpassade för den verksamhet som vi vill och anser viktig att driva.

Saknas mobilisering

Vi ser därför med stor oro på att det saknas mobilisering utanför vår rörelse mot de förslag som aviserats. I stället hörs ropen om den eviga reformpolitik som pågått över tid. Nu ska kön göras till grund för hatbrott, ett dråpslag mot den våldsförståelse som kvinno- och tjejjoursrörelsen vilar på och har utvecklat. Röster höjs också för att kriminalisera psykiskt våld – det som likt förtalslagstiftningen kan väntas bli förövarnas främsta redskap. Samtidigt sjunker användningen av det banbrytande brottet grov kvinnofridskränkning för vart år.

Vi har nu levt i en just peppig era av reformer och förslag över tid och resultatet är det som kan förväntas: Analysen av samtiden och de problem vi de facto står i blir vilande. Nutiden fås i stället att låta som en framgångssaga för en feministisk regering.

Om regeringen går fram med förslagen från pressträffen i september kommer det inte att finnas en fri och ideell feministisk kvinno- och tjejjoursrörelse längre.

Roks ställer sig utanför sagda folkfest. Vi är mycket oroade. Redan 2019 aviserade vi det vi kallade stabsläge för att markera allvaret i de försämringar vi såg på fältet mäns våld mot kvinnor. Om regeringen går fram med förslagen från pressträffen i september (utan att media och allmänhet märkte det för den viftade med ”fasta medel” till kvinno- och tjejjourerna) kommer det inte att finnas en fri och ideell feministisk kvinno- och tjejjoursrörelse längre.

Roks jourer har arbetat mot mäns våld mot kvinnor i över 40 år. Vår kunskap har lagt grunden till det arv som dagens regering står på men dessvärre inte hedrar. Kanske är det därför inte konstigt att vi är ensamma om att höja en kritisk röst om vad som pågår i politiken men vi är ändå förskräckta över den fart med vilken saker rör sig bakåt och den tystnad som omger försämringarna.

Jenny Westerstrand, ordförande Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige

LÄS MER: Prostitution och människohandel är också mäns våld mot kvinnor

LÄS MER: Vi göms för att få en chans att överleva – ändå mördas vi

LÄS MER: Våldsamma män kan fråntas vårdnad om barnen

LÄS MER: Ökat skydd för våldsutsatta kvinnor utreds