Replik
Sjukförsäkringen, 20/3
I en debattartikel kritiserar Anders Jansson Försäkringskassans agerande. Det är, om jag förstår det rätt, ett konkret fall som beskrivs även om det framställs i generella termer. Jag kan naturligtvis inte kommentera det fall som Anders Jansson beskriver, men frågan han lyfter är viktig: Vad har man, som medborgare, rätt att förvänta sig av Försäkringskassan och socialförsäkringen?
Det är tyvärr en vanlig missuppfattning att ett läkarintyg per automatik ger rätt till sjukpenning.
Det är tyvärr en vanlig missuppfattning att ett läkarintyg per automatik ger rätt till sjukpenning, för så är lagen inte utformad. Sjukförsäkringen är en försäkring med villkor som måste vara uppfyllda för att man ska ha rätt till ersättning. Ett av villkoren är att man ska sakna arbetsförmåga. Det räcker alltså inte med ett läkarintyg som anger att man är sjuk om det, trots sjukdomen, finns en arbetsförmåga. Ta till exempel en person som har brutit foten; om hen är brevbärare kan hen inte arbeta och har därför rätt till ersättning, men om hen arbetar på kontor kan hen utföra sina arbetsuppgifter och har därför inte rätt till sjukpenning.
När vi begär in förtydligande från läkare handlar det inte om att vi ifrågasätter deras medicinska kunskap; det handlar om att vi är skyldiga att bedöma arbetsförmågan.
Det är Försäkringskassans uppgift att bedöma rätten till ersättning. För att kunna göra detta behöver vi underlag, som exempelvis läkarintyg och yttrande från arbetsgivaren. När vi begär in förtydligande från läkare handlar det inte om att vi ifrågasätter deras medicinska kunskap; det handlar om att vi är skyldiga att bedöma arbetsförmågan och behöver läkarens hjälp med detta. I verkligheten ber vi bara om kompletteringar från läkare i ett av tio fall och vi beviljar 97 procent av alla ansökningar om sjukpenning.
Vi får varken tillämpa lagen mer eller mindre generöst än den är skriven – oavsett hur vi, som enskilda tjänstemän, upplever situationen.
Den som är missnöjd med ett beslut kan begära att det omprövas, och den som efter omprövning är missnöjd med beslutet kan överklaga det till förvaltningsrätten. Det stämmer att allt färre beslut ändras – både av Försäkringskassans omprövningsverksamhet och av förvaltningsrätten. Detta är med all sannolikhet en indikation på att rättssäkerheten har ökat, i betydelsen att vi har blivit bättre på att tillämpa lagen korrekt och entydigt. Vi får varken tillämpa lagen mer eller mindre generöst än den är skriven – oavsett hur vi, som enskilda tjänstemän, upplever situationen.
Jag tror att det behövs en ökad kunskap om hur socialförsäkringen är konstruerad och vilka villkor som måste vara uppfyllda för att man ska ha rätt till ersättning. Det är inte bra för någon om det finns en klyfta mellan förväntningarna på socialförsäkringen och hur lagen är formulerad – och jag upplever att det gör det i dag.
Maria Hemström Hemmingsson
t f generaldirektör Försäkringskassan