Bostadskrisen diskuterats ofattbart lite i relation till allvaret i situationen, och när ämnet väl kommer på tal är det inte ovanligt att en av de mest utsatta grupperna – de unga – utelämnas helt. Och jag kan inte låta bli att undra om det hade låtit annorlunda om makthavarna själva inte hade gynnats av den bostadspolitik som förts de senaste åren, om de själva inte var en del av den marknad som bostadsägare fruktar ska rasa.
Senast på Bokmässan arrangerades ett samtal med den ambitiösa titeln “Hur löser vi bostadskrisen?”. Deltagarna var fyra medelålders män och ingen verkade slåss för de unga. De förslag som presenterades var inte i närheten av den offensiv som skulle behövas för att på riktigt ta ansvar för ungas bostadssituation.
Välbeställda bostadsägares oro för att den egna, trygga situationen ska rubbas har en tendens att välla över inte bara i handlingsförlamning, utan i ilska. Har jag, som jobbat så hårt, inte förtjänat min bostad – och min bostadskarriär?
Ofattbar skjuts
Men den gamla myten om att den som kämpar hårdast belönas mest stämmer inte. Sanningen är att det är bostadspolitiken och finanspolitiken som har gett delar av samhället ofattbar skjuts i bostadskarriären – ett ord som inte ens borde vara ett ord – medan de lämnat andra på perrongen. Det är inte ”hårt arbete” som gett dig din feta bostad, det är andras lidande.
Flera år av extremt låga räntor, en lång period utan amorteringskrav och ränteavdrag utan tak gjorde det förmånligt att låna. För de som hade turen att vara vuxen och redo att köpa en bostad just då var det en bra deal – för dagens unga var det dödsstöten. Bostadspriserna sköt i höjden, hyresrätterna såldes ut och plötsligt hade tåget gått.
Medan äldre generationer tjänat mer pengar på att bo än på att jobba har 200 000 unga inte möjlighet att flytta hemifrån. En etta i de större städerna går ofta på nära två miljoner kronor. Det kräver en kontantinsats på 300 000 kronor och en månadsinkomst långt över vad folk i tjugoårsåldern i regel har.
Staten måste få fart på byggandet, investera mer i bostadsbeståndet och se till att fördela om resurserna – och sluta med de ojämlika subventionerna
Övertron på marknaden och folks vilja att äga har resulterat i en massiv utförsäljning av kommunala hyresrätter. I Stockholm är situationen extrem: En tredjedel av beståndet har sålts ut sedan 1990-talet. I huvudstaden är snittkötiden för att få en hyresrätt nio år, i Göteborg sex och ett halvt år.
“Bo inte i storstan då” är ett vanligt argument. Men det biter inte: Åtta av tio bor i en kommun med bostadsbrist. Det här är en nationell kris.
Och dessutom: Vem är staden för, om ingen annan kan bo där förutom de rika? Det är värt att påminna om att några (läs: ganska många) behöver se till att dess institutioner – äldreomsorgen, vården, skolan, kollektivtrafiken, sophanteringen – går runt.
Vad ska vi göra då?
Staten måste få fart på byggandet, investera mer i bostadsbeståndet och se till att fördela om resurserna – och sluta med de ojämlika subventionerna.
Enorm nota
Enligt Boverket behöver vi bygga 67 000 nya bostäder per år fram till 2030. Men bostadsbyggandet störtdyker: 2024 väntas bara 20 000 nya bostäder färdigställas. De skenande räntekostnaderna kommer att ge staten en enorm nota för bostadsägares ränteavdrag. (Nämnde jag att ränteavdraget inte har ett tak, vilket alltså innebär att rika kan låna precis hur mycket som helst, och få ränteavdrag på 30 procent upp till 100 000 kronor per person, och därefter 21 procent på resterande summa, i all oändlighet?)
Och medan allt färre får bostadsbidrag höjer regeringen taket för rut- och rot-avdrag – avdrag som bara kan göras av den som äger sin bostad. Hela bostadspolitiken är utformad för att gynna de som sitter säkert, på bekostnad av de som drömmer om en fast adress.
Andrahandsmarknaden, den som ofta är ungas enda alternativ, är lika otrygg för den som hyr som lukrativ för den som hyr ut. Genomsnittshyran för en andrahandsetta i Stockholm är 11 800 kronor – en förstahandsetta är hälften så dyr. Ofattbart nog är det den här marknaden regeringen vill stimulera för att lösa krisen, snarare än att bygga nya bostäder.
Sluta sälj ut
Vi måste bygga fler hyresrätter, och givetvis sluta sälja ut de kommunala lägenheter som finns kvar. Hyresrätter är en trygghetsinvestering – de behövs när människors liv förändras. Vid separationer, tillskott i familjen eller förändrad ekonomi, eller bara när vuxenlivet börjar och det är dags att flytta ut.
Radikalt? Inte alls. Det är en grundläggande rättighet att ha någonstans att bo. Det enda extrema i sammanhanget är politikernas svek mot unga. Nu måste det faktiskt få ett slut. Och en storsatsning på hyreslägenheter måste få sin början.
Annie Croona, frilansjournalist