Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det är något ruttet med de svenska reglerna för häktning

Häktningen av ASAP Rocky är tyvärr inget ”olycksfall”, utan illustrerar hur lätt det är att häktas i Sverige, skriver advokaterna Björn Hurtig och Samuel Hartman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I kölvattnet av ASAP Rocky-häktningen har uppmärksamhet riktats mot det svenska häktningsregelverket av bland annat amerikanska politiker. Det är med rätta som det riktats kritik mot det svenska häktningsinstitutet. Häktningen av ASAP Rocky är tyvärr inget ”olycksfall”, utan illustrerar hur lätt det är att häktas i Sverige.

Häktning är en extremt ingripande åtgärd. Enskilda – som ska betraktas som oskyldiga – rycks plötsligt från nära och kära och sina arbeten och spärras in. Häktning bryter ner människor både psykiskt och fysiskt. Dagligen kränks enskildas mänskliga rättigheter i Sverige genom att de häktas utan att det egentligen finns tillräckliga skäl för det.

Det finns en mängd problem med det svenska häktningsinstitutet. Bland annat har det skrivits om de långa häktningstiderna och möjligheten att isolera häktade genom restriktioner. Det fundamentala problemet är dock att det i Sverige är alldeles för lätt att bli häktad.

Att i denna artikel beröra alla brister som finns in det svenska häktningsregelverket är ogörligt. Några brister kan dock nämnas.

1) För häktning krävs bland annat att det föreligger risk för att den enskilde flyr, återfaller i brott eller försvårar utredningen. Domstolars tolkning av ordet ”risk” indikerar en närmast paranoid hållning. I stället för att kräva att den risk som påstås av åklagaren är underbyggd av faktisk bevisning i det enskilda fallet är bedömningen allt som oftast generell och abstrakt. Ordningen når inte en rättsstatlig nivå.

2) Det saknas i lagstiftningen tillräckligt med alternativ till häktning, och de få alternativ som finns används alltför sällan. För att nå en rättsstatlig standard ska lagstiftningen naturligtvis innehålla en mängd alternativ för att i det enskilda fallet så långt möjligt kunna undvika häktning.

3) Så fort en enskild är på sannolika skäl misstänkt för brott med ett minimistraff på fängelse i två år, gäller så kallad obligatorisk häktning (”tvåårsregeln”). I praktiken innebär detta att domstolen häktar såvida inte den enskilde redan sitter frihetsberövad av annat skäl eller är så sjuk att denne är fastbunden till en sjukhussäng. Betänkt här att ”sannolika skäl” i praktiken är ett försvinnande lågt beviskrav. Tvåårsregeln är oförenlig med rättsstatliga principer.

Vissa problem med häktningsinstitutet hade kunnat lösas genom praxis från Högsta domstolen. Högsta domstolen är dock passiv i frågan och synes inte vilja resonera kring uttalanden i Europadomstolspraxis.

Självgodhet från svenska politikers sida efter ASAP Rocky-häktningen är oroväckande. Det kommer uttalanden i stil med att ”andra länder har definitivt inget i vår lagstiftning att göra”. Tvärtom är det välkommet att det riktas kritik mot vår lagstiftning. Även Sverige riktar väl kritik mot diverse länders lagar?

Självgodhet från svenska politikers sida efter ASAP Rocky-häktningen är oroväckande. Det kommer uttalanden i stil med att ”andra länder har definitivt inget i vår lagstiftning att göra”. Tvärtom är det välkommet att det riktas kritik mot vår lagstiftning. Även Sverige riktar väl kritik mot diverse länders lagar? Vidare sägs det från svenskt håll att i Sverige är alla ”lika inför lagen”. Vad hjälper detta påstående när lagen brister? Det har också gått att läsa att utländska politiker tydligen gör fel i att lägga sig i ett enskilt fall. Förekommer det inte att svenska politiker kräver frigivning av medborgare i utlandet som utsätts för kränkningar?

Svenska politiker och media uppvisar en oförmåga att kritiskt granska häktningssystemet. I stället för att med öppet sinnelag reflektera viftas kritiken bort med att andra minsann ”missförstår”, och det basuneras ut att ”Sverige är topprankade i världen för vårt rättssystem”. Det är inget missförstånd att ASAP Rocky med flera sitter frihetsberövade trots att det är oproportionerligt. Den där så kallade topprankingen utgör inte någon granskning och jämförelse mellan olika länders regelverk, utan den baseras på hur enskilda och lokala så kallade experter upplever sitt rättssystem. Den säger ingenting om hur häktningsregelverket i Sverige står sig internationellt.

Många tycks leva i föreställningen att rättssäkerheten är hög i fråga om häktning. I vårt arbete möter vi återkommande hur enskilda och deras anhöriga som tidigare inte haft kontakt med rättsväsendet blir förfasade över häktningsregelverket. De är förbluffade, eftersom systemet går stick i stäv med den bild de fått utifrån Sveriges höga svansföring avseende mänskliga rättigheter.

Vid en jämförelse med andra länder som också gör anspråk på att vara rättsstater framstår det svenska häktningsinstitutet som en anomali. Det finns inte några sakliga skäl för de oerhört låga krav för häktning som gäller i Sverige. Vissa påstår att Sveriges häktningsinstitut måste se ut som det gör eftersom det i svensk rätt finns en princip som innebär att det endast är vad som sägs vid själva rättegången som får ligga till grund för domstolens dom. Detta är dock ett svepskäl. Principer av motsvarande slag gäller även i andra länder, till exempel USA och England, där det finns långt större möjlighet för den misstänkte att vara på fri fot i avvaktan på sin rättegång.

Påståenden från svenska politiker att det är nödvändigt att häktningsreglerna i Sverige ser ut som de gör saknar helt grund och motbevisas dessutom om man lyfter blicken mot andra rättsordningar. När ska den svenska häktningshysterin få sitt slut?

Björn Hurtig och Samuel Hartman

advokater vid Advokaterna Hurtig & Partners