Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Anna Troberg, förbundsordförande i DIK (till vänster). Till höger syns Emma Westberg, medgrundare av förbundet Transammans

Det är dags att gå i mål med hbtq-personers rättigheter

I Tranemo dinglar en docka i en snara från ett träd. I handen håller den en regnbågsflagga. Det är den sorgliga men naturliga följden av att Sverige de senaste åren har prioriterat ett självgott högt svansviftande i hbtq-frågor framför att aktivt driva utvecklingen ända in i mål, skriver Anna Troberg, DIK.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När det gäller lika rättigheter och möjligheter är nära aldrig gott nog. Antingen har man samma rättigheter och möjligheter som alla andra eller också har man det inte. Och om man inte har det, så får det konsekvenser – både för landet och för enskilda.

Sverige har på mindre än tio år rasat från en hedrande förstaplats till en snöplig tiondeplats på ILGA:s (International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association) hbtq-rankning av Europas länder. För alla oss hbtq-personer urholkas vår trygghet och krymper vårt handlingsutrymme betänkligt. Ett tydligt exempel på detta är situationen för unga hbtq-personer på väg ut i arbetslivet.

MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) har tittat närmare på unga hbtq-personers situation i Sverige. I rapporten Bredda normen har de också jämfört sina resultat med internationella studier. Mönstret som framträder är tydligt. Hbtq-ungdomar har det generellt tuffare än andra unga. Deras levnadsvillkor är sämre. De är mer utsatta för våld och diskriminering. Deras fysiska, psykiska och sociala välbefinnande är sämre.

När hbtq-ungdomar väl väljer utbildning och framtida yrke låter de ofta intresse och talang stå tillbaka för ett krasst säkerhetstänk.

Hbtq-ungdomar kommer dessutom senare in i studier och arbetsliv. Medan andra är upptagna med att välja en utbildning som matchar intressen och talanger, går många hbtq-ungdomars energi åt till att finna sig själv och en trygg plats i tillvaron. När de väl väljer utbildning och framtida yrke låter de ofta intresse och talang stå tillbaka för ett krasst säkerhetstänk. En del väljer en utbildning som för dem bort från ett otryggt hem, andra ett yrke som minimerar kontakten med kolleger och kunder och därmed även risken för trakasserier och diskriminering. Och vem kan klandra dem?

I dagens Sverige bränner man regnbågsflaggor, hotar hbtq-personer och skrämmer hbtq-aktivister till tystnad, utan någon större risk att bli lagförd. I dagens Sverige tillåts nazister med polisens goda minne att punktmarkera hbtq-personer i Almedalen utan att förvaltningsrätten säger stopp. I dagens Sverige smäller vi dörren i ansiktet på asylsökande hbtq-personer och skickar tillbaka dem till förföljelse, våld och död om de inte svarar ”rätt” under förnedrande homotestsamtal utan någon som helst vetenskaplig evidens.

Det är lätt att uppröras över detta någon enstaka Pride-vecka om året, men det kostymklädda ointresset för hbtq-frågor i maktens korridorer årets alla andra veckor är alarmerande.

Det är lätt att uppröras över detta någon enstaka Pride-vecka om året, men det kostymklädda ointresset för hbtq-frågor i maktens korridorer årets alla andra veckor är alarmerande. Det bereder väg för de mörka krafter som har ett politiskt intresse av att systematiskt hota och skada mig och alla andra hbtq-personer. Bristen på engagemang och konkreta åtgärder skickar ett tydligt budskap till oss: ”Er plats inne i värmen är inte självklar och när skiten träffar fläkten kan ni aldrig ta samhällets stöd för givet.” Det är ett ryggradslöst, ovärdigt och farligt budskap.

DIK – facket för kultur och kommunikation – arbetar precis som många andra fackförbund varje dag för bättre inkludering och ett tryggare arbetsliv för alla, men inte heller fackföreningsrörelsen kan nå ända fram om inte politiska makthavare, myndigheter och resten av samhället tar sitt ansvar. Diskriminering, hot och våld mot hbtq-personer måste få tydliga konsekvenser för förövarna. I dag är det i stället de drabbade som tvingas anpassa sig efter en orättvis verklighet.

Lagar, regler och riktlinjer ska vara desamma för alla och i de fall de inte efterlevs ska det leda till konkreta sanktioner. Hbtq-personer som drabbas av brott måste kunna känna sig trygga med att få ett bra bemötande av polisen och rättsväsende. Hbtq-personer som mår dåligt måste fångas upp tidigare av skola och sjukvård. Hbtq-personer som kränks på jobbet måste få stöd av arbetsgivare och fackförbund.

Det är dags att ro hbtq-rättigheterna ända in i mål och våga stå upp för dem varje gång de utmanas. Bara då kommer unga hbtq-personer få möjlighet att fritt välja sin egen väg i livet.

Det är inte alls konstigt att unga hbtq-personer i dag låter säkerheten gå före annat när de väljer utbildning och arbete. Det är däremot högst märkligt att samhället i stort tycks finna det gott så. Det gör inte DIK. Det är dags att ro hbtq-rättigheterna ända in i mål och våga stå upp för dem varje gång de utmanas. Bara då kommer unga hbtq-personer få möjlighet att fritt välja sin egen väg i livet.

Anna Troberg

förbundsordförande i DIK