Jag har tänkt en del på hjärnans plasticitet den senaste tiden. Alltså hjärnans förmåga att förändra och anpassa sig. Det är fascinerande och lite skrämmande att den formar och bygger om sig själv hela tiden, utifrån hur vi använder den. Hjärnan kan bli bekväm med att inte behöva anstränga sig så mycket och den kan utvecklas och bli starkare om den utmanas. Det är vi som avgör om den ska förstärkas eller förslappas. Den som har gått igenom en svår inlärningsprocess vet att det som till en början kändes som en omöjlighet, övergick efter träning och regelbundenhet till att kunna utföras utan minsta ansträngning och till slut på autopilot. Det är ett klockrent bevis på hur plastisk hjärnan är. Den styr inte oss, utan vi kan styra den.
Parallellt med detta har jag funderat på vad jag egentligen konsumerar på min skärm. Min telefon ger mig en rapport varje vecka på hur länge jag har använt den. Förra veckan hade jag glott i telefonen i två och en halv timme, varje dag. Det är drygt sjutton timmar i veckan. Vad sjutton tittar jag egentligen på i sjutton timmar? Hur mycket av det jag ser har ett värde? Utvecklar mig som person? Gör mig smartare? Klokare? Och vad kan jag vara utan? Hur kan jag se till att skärmtiden innehåller mer kvalité och mindre kvantitet? Så som jag ibland kan tänka kring mat. Det viktiga är inte hur mycket man äter. Men att man äter bra.
Vad sjutton tittar jag egentligen på i sjutton timmar?
Och apropå mat. Geniet Navid Modiri har introducerat begreppet ”mental tjockis” för mig. Jag gillar det uttrycket. Det innebär att precis på samma sätt som att man kan bli tjock av att äta näringsfattig mat så kan man bli en mental tjockis av att bara konsumera innehåll som inte ger så mycket intellektuell näring. Ni vet, mentalt skräp som Paradise Hotel, vilken influencer som har gjort vad och annat flyktigt innehåll som kidnappar vår uppmärksamhet och låtsas vara viktigt.
Våra bekväma livsstilar vänjer våra hjärnor vid minsta möjliga mentala ansträngning. Plasticitetens fenomen utnyttjas inte maximalt i vår tid. De flesta av oss har inte tålamodet att öppna en bok längre. Och skulle vi mot all förmodan sitta med en bok sneglar vi på telefonen som ligger precis jämte oss, tills vi inte längre står ut. Eller så lägger vi upp en bild på sociala medier på att vi läser.
Ytlig kunskap
För att inte tala om våra barn. Majoriteten av låg- och mellanstadiebarnen har idag en egen smartphone i fickan. De baserar stora delar av sin kunskap på snabba klipp med ytlig kunskap ryckt ur sitt sammanhang, som skärmen serverar dem. Grupptrycket mot den förälder som försöker stå emot är enormt och på något vis är det alltid skärmen som vinner. Det som börjar med att ”vi måste kunna nå våra barn när dom är ute” slutar med att barnet sitter och skrollar meningslöst innehåll vid middagsbordet. Det är priset vi betalar när vi inbillar oss att en omogen hjärna ska klara av att förhålla sig sunt till skärmen. Vi som har färdigvuxna hjärnor, hur bra är vi på att hålla våra beroenden i styr? Varför ställer vi krav på våra barn som vi själva inte klarar av att leva upp till? Varför tror vi att det är normalt för en åttaåring att äga en telefon?
För att vi ska få starkare hjärnor krävs det att vi aktivt väljer att vara obekväma emellanåt. Att jobba med sitt vardagliga motstånd är att stärka hjärnan. När vi gör det som tar emot, bryter en ovana eller lär oss något nytt, utnyttjar vi det faktum att vi är plastiska. Hjärnans förmåga till anpassning är fantastisk! Den lätta vägen är inte alltid den rätta. Och det är vi som måste visa vägen. Annars får vi bita i det sura äpplet och acceptera att vi håller på att skapa en hel generation av mentala tjockisar.
Padideh Jafari, examen i socialpsykolog och trebarnsmamma