Mycket av det som kommit fram när det gäller städaren hos Magdalena Andersson är häpnadsväckande. Men det är också en debatt med en märklig snedvridning. Den riktiga skandalen är de omänskliga, exploaterande förhållanden som ett stort antal människor i Sverige befinner sig i.
Vi känner visserligen inte till de exakta villkor som kvinnan arbetat under. Men enligt egen utsaga har hon ofta fått jobba för låg, eller ingen lön. En granskning från Expressen visar också att det bolag kvinnan arbetat för har en lång historia av skattetvister, är misstänkta för svarta löner och har använt sig av en målvakt som erkänt att han ställt ut falska fakturor.
Välbekant bild
Det är en bild som är alldeles för välbekant för oss i Räddningsmissionen. Vi ser i vår verksamhet hur fattiga och utsatta människor exploateras på en utbredd svart och grå arbetsmarknad. Vi ser hur de får tillfälliga påhugg där lönen kan vara en eller ett par tior i timmen och där de vilken dag som helst kan bytas ut om de kräver sina rättigheter, eller sin lön. Arbetet sker utanför alla trygghetssystem och den som skadar sig, blir sjuk eller för den delen vill återvända till sitt hemland, blir utan både pension och socialförsäkring. Inte sällan är arbetsgivaren också inblandad i andra kriminella verksamheter och besitter ett våldskapital. Det här handlar inte om bristfälliga arbeten, utan om ren exploatering.
Exakt hur omfattande problemet är vet ingen, men det finns uppskattningar på att fler än 100 000 personer i Sverige exploateras på arbetsmarknaden i mer eller mindre kriminella upplägg. Exploateringen förekommer inom alla branscher och även om den har uppmärksammats av branschorganisationer såväl som fackliga organisationer, har den visat sig svår att komma åt. Hittills har bara en person fällts enligt den nya lag som kom 2018 och som skulle underlätta att lagföra dem som exploaterar arbetskraft, en dom som senare upphävdes av hovrätten. De som exploateras får driva sina fall själva, mot bolag som i princip riskfritt kan fortsätta sin kriminella verksamhet
Se till brottsoffren
För att komma till rätta med det här menar vi att man måste börja i andra änden. Vi måste i första hand se till brottsoffren, de som utnyttjas i det här brutala systemet, och oavsett deras juridiska status se till att deras mänskliga rättigheter tillgodoses. Se att det här är ett samhällsproblem, inte bara ett arbetsmarknadsproblem.
Arbetet mot människohandel och exploatering i Sverige har hittills mest fokuserat på skattebrott och svarta pengar, samt på om arbetarna befinner sig i Sverige utan tillstånd.
Fokus på den som exploaterar
I vårt grannland Norge har man i stället valt att kalla det här för arbetslivskriminalitet och fokuserat på att den som exploaterar arbetskraft ofta har tillgång till maktmedel, som hot och våld, i stället för att endast betrakta uppläggen som avtal mellan fria parter. Det menar vi är en riktig väg att gå. Ge de exploaterade en väg ut.
Idéburna verksamheter kan nå utsatta människorna på ett sätt som myndigheter inte kan. Men att nå dem räcker inte, det behövs en modell för att kunna ge människor en väg ut och möjlighet att bryta cirkeln av fattigdom och utnyttjande. Ett första steg är att snabbt kunna ge dem ett tryggt boende, bistånd och rättsstöd vid eventuell rättsprocess, liknande det som finns vid människohandel.
Den innebär att kommunen ska motverka arbetslivskriminalitet och social dumpning genom att ställa en rad krav vid upphandlingar
Mycket av den exploaterande verksamheten finansieras via offentliga upphandlingar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt. Men också här kan vi lära oss av Norge, och av den så kallade Oslomodellen. Den innebär att kommunen ska motverka arbetslivskriminalitet och social dumpning genom att ställa en rad krav vid upphandlingar. Bland annat ska minst 80 procent av de anställda ha fast anställning, bemanningspersonal ska ha lön mellan uppdragen och antalet underleverantörsled begränsas till ett.
Senast 1 april 2022 ska regeringen återkomma med förslag på hur sekretessreglerna kan ändras för att motverka exploatering av arbetskraft. Det är snart dags, och när det sker hoppas vi att man inte bara fokuserar på sekretessreglerna, utan också väljer att arbeta med brottsoffrens bästa för ögonen.
Det handlar om vilket samhälle vi vill ha, vilka vi betraktar som en del av det, och för vilka arbetet är något som leder till gemenskap och ett värdigt liv och för vilka det är något som i stället håller dem kvar i fattigdom och utsatthet
Ulrika Falk, Räddningsmissionen
Daniel Åman, Räddningsmissionen