Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Jag vet inte vilket som gör mig mest rasande; att en dömd mördares sexdrift värderas högre än kvinnors säkerhet, eller att sexarbetare tydligen inte har samma skyddsvärde som andra kvinnor, skriver debattören. Bild: Stefan Berg

Den svenska sexköpslagen skördar kvinnoliv

När jag läser om den 22-åriga kanadensiska sexarbetare som nyligen mördades på ett hotellrum kan jag inte låta bli att känna, förutom förakt mot den tidigare morddömde mannen som dödade henne, vrede över lagstiftningen som faktiskt kan sägas vara medskyldig, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I veckan spreds den hårresande nyheten om 22-åriga Marylène Lévesque, en sexarbetare från Kanada, som hittades död i ett hotellrum i Quebec. En 51-årig man som stämt träff med henne efter att han portats från den massagesalong där hon ibland sålde sex, uppgav för polisen var hon kunde hittas. Mannen har häktats för hennes mord. Men i förlängningen är han inte ensamt skyldig. Marylènes död är ett skakande exempel på hur en stat inte bara misslyckas med att skydda sina mest utsatta, utan aktivt utsätter dem för fara.

Sedan 2006 var mördarens nämligen statens ansvar. Det var då han dömdes för ett brutalt mord på en flickvän som valde att lämna honom. Ett av kraven när han frigavs villkorligt förra året var att hans relationer skulle rapporteras, då han kunde vara ett hot mot kvinnor i sin närhet. Trots det fick han tillstånd från sina övervakare att uppsöka sexarbetare, som en uttalad strategi för att han skulle få “tillfredsställa sina sexuella behov”.

Inte värdigt

Jag vet inte vilket som gör mig mest rasande; att en dömd mördares sexdrift värderas högre än kvinnors säkerhet, eller att sexarbetare tydligen inte har samma skyddsvärde som andra kvinnor. Sättet på vilket man riskerat deras liv, som att de var en förbrukningsvara som kan offras för alla andras bästa, är som taget ur en dystopisk fabel om ett hänsynslöst patriarkat.

Det är inte värdigt ett samhälle som säger sig aktivt arbeta för att minska utsattheten hos kvinnor i allmänhet, och sexarbetande kvinnor i synnerhet.

Kanada är nämligen ett av sju länder som tagit efter Sveriges sexköpslagstiftning från 1999. Den presenteras ofta som progressiv och feministisk. Köp av sex är kriminellt samtidigt som säljare har straffrihet.

På papper kan det låta som att det skulle sakna negativa konsekvenser för säljarna, men det är väl belagt att så inte är fallet. Modellen har kritiserats globalt både av organisationer för sexarbetare och människorättsorganisationer. Bland de senare ingår Amnesty, Världshälsoorganisationen, Human Rights Watch och Global Alliance Against Trafficking in Women. Anledningen till kritiken är att lagstiftningen försämrar levnadsvillkoren för sådana som säljer sex, och gör deras vardag mer otrygg.

Rapporter om ökat våld går att hitta i alla länder som tillämpar den - även här i Sverige, enligt den undersökning norska staten genomförde år 2014. När det är olagligt att köpa sex tvingas säljarna att acceptera mer riskabla förhållanden, till exempel att möta kunder på undanskymda och osäkra platser. Lagen gör det också kriminellt för kvinnorna att samarbeta, då kan de anklagas för koppleri, vilket också ökar utsattheten.

När det är olagligt att köpa sex tvingas säljarna att acceptera mer riskabla förhållanden, till exempel att möta kunder på undanskymda och osäkra platser.

Tanken med sexköpslagen, det vill säga, kriminalisering av sexköp är också att den ska ha en normerande effekt. Samhället ska se ner på det som företeelse, och sådana som köper sex ska straffas både i rättssalen och i samhällets ögon.

Ökande stigma

Även om säljarna inte straffas juridiskt, sysslar de med något som staten aktivt jobbar för att få människor att avsky. Resultatet av det, vilket gick att se redan i en forskningsrapport från RFSU år 2005, är att omgivningens syn på dem försämras ju mer stigmatiserat det blir med sexköp.

Ett ökande stigma kan leda till effekter som att människor som säljer sex har svårare att få vård och stöd från samhället. Det kan göra så att de behandlas orättvist i bedömningar hos socialtjänsten och inte tas på allvar om de anmäler övergrepp. I värsta fall kan det leda till att de ses som lämpliga förbrukningsvaror för att en man, som anses vara ett hot mot kvinnor, ska få utlopp för sina sexuella behov.

Samma dag som Marylène Lévesque blev dödad, hade hennes mördare blivit bannlyst från massageinstitutet som anställt henne för att han varit våldsam mot andra sexarbetare. Ingen rapporterade hans brott, då det är straffbart att arbeta med sådana som säljer sex. Hade de kunnat anmäla honom utan rädsla för att själva dömas hade det kanske räddat Marylènes liv.

Odelat positiva

Vill vi att vår lagstiftning för sexköp ska skydda de mest utsatta behöver den utgå från mätbara positiva effekter. Några sådana finns inte idag. Sexhandeln har inte minskat. Ändå är många svenska feminister, med kvinnojourers paraplyorganisationer som Roks och Unizon i spetsen, odelat positiva till sexköpslagen.

I debatten tar de varje försök att problematisera sexköpslagen som ett uttryck för att man accepterar att kvinnor utsätts för övergrepp. Det är i bästa fall ett monumentalt feltänk där det blir viktigare att skicka rätt signaler till omgivningen än att minska människors utsatthet, och i sämsta fall ett ohederligt sätt att smutskasta kritiker. Min utopi är, precis som deras, ett samhälle där övergrepp och utnyttjanden av utsatta inte existerar.

På ett sätt har sådana som förespråkar kriminalisering av sexköp rätt: sexarbete är ett resultat av ett ojämlikt samhälle. Men vi bekämpar inte ojämlikhet genom att sätta redan utsatta människor i en ännu mer utsatt situation.

Myra Åhbeck Öhrman, skribent och debattör