Högskolan är ofta aktuell, inte sällan med ständig utbyggnad. Så även i år. Antalet utbildningsplatser ska utökas med 12 000. Samtidigt rapporteras det om en kraftig ökning av anmälningar för fusk bland studenter.
I viss mening är det bra att många studerar, även om åtskilliga nog gör så främst för att undgå arbetslöshet. Ännu mer glädjande vore om de lärde sig något och om det fanns arbeten som svarade mot all högskoleutbildning. Det är inte givet. Kunskapsförbättrandet varierar och många lär få svårt att få jobb i linje med pappersmeriterna.
Inte bara studentfusk
Fuskande studenter är inte det enda problemet. Gymnasieskolor utdelar ofta glädjebetyg och fusk på högskoleprovet är inte ovanligt. Många som börjar på högskolan gör så på falska meriter.
En mängd lärare från flera olika universitet har vittnat om att många studenter i humaniora saknar elementär språkförmåga. Det noteras att höga gymnasiebetyg ej garanterar något som helst, vilket gör att man på högskolan närmast får börja om från noll i fråga om förkunskaper. Varje år slår universitetslärare larm om låg nivå och kris i utbildningen, men möts av nonchalans från ansvarigt håll.
Olika slags fuskande saboterar högskolan. Det finns många medskyldiga samtidigt som institutioner som tar ansvar närmast bestraffas, med risk för dålig ekonomi, missnöjda studenter och tidskrävande extrajobb med bland annat om-examinationer.
På välfungerande högskoleutbildningar borde de som antagits på grund av glädjebetyg eller högskoleprovsfusk ej klara studierna, men på många håll har man låga krav.
En del program håller hög nivå men på många högskoleutbildningar ligger studiearbetsinsatserna endast på 15-20 timmar i veckan, vilket medför svagt lärande. Institutioner är rädda att förlora studenter om de fordrar mer nedlagd studietid. Ofta prioriteras hög genomströmning, studenternas rättigheter (som närmast oändliga antal omexaminationer) och ”kundtillfredsställelse”. Detta gör att man lägger kravnivån lågt. I någon mening tjänar många på detta: studenterna blir nöjda om studierna inte är för svåra, undgår stress och kan lönearbeta vid sidan av. Högskoleledningar värnar om volym och ekonomi, lärarna slipper konflikter med missnöjda studenter och slipper lägga tid på att rätta omtentor. Landets politiker kan hålla arbetslöshet nere, ståta med fin utbildningsstatistik och göra väljargrupper som studerande och deras föräldrar nöjda.
En ”fuskhögskola”?
Men det som händer är att vi får en olycklig kombination av fuskande med glädjebetyg och högskoleprov, fusk med examination samt högskolor och universitet som ”fuskar” genom en låg kravnivå. Man kan nästan prata om ”fuskhögskolan”. En mängd, dolda problem skapas av detta. Det finns tecken på att många formellt utbildade har låg kompetens, svagt självförtroende och är präglade av en curlingutbildning. Många får svårt göra ett bra jobb. Detta medför att verksamheter där personalens formella utbildning är avgörande för anställning och kvalitet fungerar illa. Det gäller exempelvis skola, socialtjänst, sjukvård och polis.
Under 1900-talet ökade IQ-nivån bland befolkningen, säkert delvis som en följd av ökad utbildning, men mätningar under senare år antyder att utvecklingen går åt andra hållet. Detta kan säkert hänga samma med att fler roas mer av skärmen än av litteratur, men säkert bidrar även en försvagad utbildning på olika nivåer till att den intellektuella träning som är en huvudpoäng med högre studier får ge vika för en anpassning där normen är studier som ”alla” kan klara. En amerikansk studie visade att 40 procent av de som genomgått en högskoleutbildning ej förbättrades märkbart ifråga om analytisk förmåga, kritiskt tänkande och annat som borde vara centralt i utbildningen. Förmodligen är det lika illa i Sverige.
Vad göra åt en allt svagare högre utbildning? För några år sedan hade man ett system där externa kvalificerade universitetslärare bedömde slumpmässiga urval av kandidat- och magisterarbeten. Dessa säger en hel del om nivån på utbildningarna. Även med måttliga krav blev 20 procent av utbildningarna underkända. Detta ledde endast till den tandlösa åtgärden att lärosätena fick komma in med en plan för förbättring som sedan utan undantag godkändes av Universitets- och högskolerådet (även om några utbildningar självmant lades ner). Men viss skärpning stimulerades.
Granska examensarbeten
Icke desto mindre ogillades risken för påpekanden om dåliga resultat och nedlagda program av landets högskolerektorer och politiker. Så systemet stoppades till förmån för granskning av högskolornas ”kvalitetsarbete”. I klartext är detta olika former av byråkrati, med interna system och procedurer som sällan bidrar till en hög kravnivå.
Viktigt är att studier medför ökad kunskap och intellektuell förmåga. Olika slags fuskande saboterar högskolan. Det finns många medskyldiga samtidigt som institutioner som tar ansvar närmast bestraffas, med risk för dålig ekonomi, missnöjda studenter och tidskrävande extrajobb med bland annat om-examinationer. Viktigt är att lägga in motkrafter. Granskning av ett urval av examensarbeten bör återinföras och dåliga program läggas ned. Man kan också ha en individuell slutprövning av studerande innan de får sina examina, ungefär som vid studentexamen förr i tiden. Externa examinatorer kan då garantera en viss minimi-nivå. Utan godkänd slutprövning, ingen examen. Kostnader, stress och andra problem förknippade med detta system ska inte underkännas. Men dessa kostnaderna bleknar i relation till de dolda kostnaderna för utbildningar som ser bra ut på papperet men som levererar illa. Skarpa medel krävs för att motverka högskolans nedgång – där det ökande, upptäckta studentfuskandet endast är en detalj i sammanhanget.
Mats Alvesson, professor vid Lunds Universitet och författare till böckerna ”Tomhetens triumf”, ”Extra allt” och aktuell med boken ”Ledning och (sned-)styrning i högskolan”.