Oktober, den internationella bröstcancermånaden, är den månad då alla klichéer om bröstcancer staplas på varandra i medierna. Reportage levereras där bröstcancerdrabbade kvinnor som genomgått full mastektomi (förlorat ett eller två bröst på grund av tumörer) berättar hur deras partner anser att det inte spelar någon roll att de nu bara har ett eller inga bröst. Att de älskar sina fruar och flickvänner lika mycket som innan cancern åt upp deras bröst.
Av texten brukar det också framgå att syftet med intervjun har varit att undersöka hur en kvinna som genomgått en mastektomi ser på sin kropp och sexualitet efter bröstförlusten, vilket dessa intervjuer naturligtvis aldrig gör. Och när jag träffat äldre kvinnor som genomgått en mastektomi har många av dem ryckt på axlarna och sagt: ”Jag har ju använt mina bröst till det man ska, det vill säga ammat. Och för min man spelar det ingen roll att jag har förlorat ett bröst.” Som om deras bröst alltid har tillhört en partner eller samhället, men aldrig dem.
Tacksamhet är inte allt
Trots att vi lever i ett extremt bröstfixerat samhälle och trots att bröst har en stor betydelse för de flesta kvinnors könsidentitet och sexualitet förväntas vi efter en mastektomi låtsas som om våra bröst inte betytt något alls. Hemma tänker jag ofta på vårdens avsaknad av förståelse för vad bröst betyder för oss som bär dem.
”Men det är ju bara ett bröst du förlorat”, som sjuksköterskan sa när jag gallskrikande såg ner över tomrummet på min kropp efter min egen mastektomi på grund av bröstcancer. Tacksamheten för att slippa cancern ska alltid överskugga saknaden av en kroppsdel.
Krävs ett bredare perspektiv
Under oktober månad levereras tonvis av reportage och artiklar om bröstcancer där det ofta handlar om den manliga blicken på kvinnokroppen. Det handlar om heteronormen och om mannen som är så oerhört barmhärtig då han inte lämnar sin partner när hon förlorat ett eller två bröst till cancern. Jag har aldrig någonsin sett reportage där bröstcancerdrabbade lesbiska kvinnor intervjuats. Jag har inte heller sett intervjuer med singelkvinnor som ska ut och dejta på Tinder efter förlusten av ett bröst eller två till cancern.
Allt handlar om patriarkala normer, om vad kvinnokroppen förväntas användas till, det vill säga föda barn och amma
Allt handlar om patriarkala normer, om vad kvinnokroppen förväntas användas till, det vill säga föda barn och amma. Och om du inte använt din kvinnokropp till detta så kvalar du som bröstcancerdrabbad inte in som potentiellt intervjuobjekt för en bröstcancerartikel.
Alla som drabbats av bröstcancer har sin alldeles egna historia att berätta, så tänk vad många perspektiv på bröstcancer vi missar när vi utesluter de berättelser som inte tillhör heteronormen.
Annelie Babitz, journalist och författare till boken Inte bara ett bröst – en bröstcancerpatients dagbok