Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Den rättspsykiatriska vården är tidsobegränsad och kan fortgå tills personen bedöms vara tillräckligt ofarlig och frisk för att kunna släppas ut. Vårdpåföljd motsvarar på detta sätt närmast livstidsstraffet för ’friska’ lagöverträdare, men kan dömas ut även vid mindre allvarlig brottslighet, skriver debattörerna. Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Den rättspsykiatriska vården är tidsobegränsad och kan fortgå tills personen bedöms vara tillräckligt ofarlig och frisk för att kunna släppas ut. Vårdpåföljd motsvarar på detta sätt närmast livstidsstraffet för ’friska’ lagöverträdare, men kan dömas ut även vid mindre allvarlig brottslighet, skriver debattörerna. Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT

Den rättspsykiatriska vården är inte rättssäker - agera nu

Det svenska rättssystemet som tillåter att vi dömer psykiskt sjuka för brott och att personer som saknar vårdbehov kan hållas frihetsberövade inom rättspsykiatrin under mycket lång tid med oklart vårdinnehåll, är unikt och har fått rättmätig kritik under lång tid. Ändå händer ingenting. Det är oförsvarbart, skriver bland andra Tova Bennet, doktor i straffrätt, Lunds universitet

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I den aktuella P1-dokumentären berättas historien om den svenska rättspsykiatriska vården. Där sitter idag personer inlåsta på obestämd tid, trots att de varken lider av en allvarlig psykisk störning eller har begått brott som motiverar ett långt frihetsberövande. Att bland andra Johnny och Niklas i P1:s dokumentär sitter kvar år efter år motiveras istället med risken för återfall i brott. Eller, i själva verket, risken för återfall i missbruk vilket i förlängningen antas innebära en risk för återfall i brott.

Mår sämre och sämre

I rättspsykiatrin är utbudet av missbruksbehandlande åtgärder begränsat och Niklas och Johnny berättar om hur de till följd av hopplöshet och vanmakt mår sämre och sämre medan åren går och de själva blir mer och mer avskärmade från ett liv med möjlighet till återanpassning.

Niklas och Johnnys situation är tyvärr varken unik eller särskilt förvånande, utan en del av den svenska modellen för att hantera psykiskt sjuka lagöverträdare. Modellen är exceptionell i en internationell jämförelse och har länge utsatts för hård kritik. Till skillnad från de flesta andra rättssystem i världen kan i Sverige även personer som saknar straffrättslig ansvarsförmåga dömas för brott. Barn undantas från straffansvar med hjälp av ett förbud mot att väcka åtal, men personer med allvarlig intellektuell funktionsnedsättning, psykoser och andra psykiatriska sjukdomstillstånd med förändrad verklighetsuppfattning kan både åtalas och dömas för sina handlingar.

Flera statliga utredningar har presenterat reformförslag och både praktiker och forskare i juridik och rättspsykiatri är i stor utsträckning rörande överens om att systemet måste reformeras

En allvarlig psykisk störning påverkar istället vilken påföljd personen döms till, där rättspsykiatrisk vård kan ersätta fängelse i vissa fall. Att lagöverträdare med psykisk sjukdom får tillgång till psykiatrisk vård är förstås utmärkt.

Den svenska modellen har dock flera allvarliga brister som återkommande har uppmärksammas sedan åtminstone 30 år tillbaka. Flera statliga utredningar har presenterat reformförslag och både praktiker och forskare i juridik och rättspsykiatri är i stor utsträckning rörande överens om att systemet måste reformeras.

Kan hållas frihetsberövade

Kritiken gäller framförallt att det svenska rättssystemet blandar samman frågor om straff, vård och samhällsskydd. Sammanblandningen av olika intressen leder till att personer som saknade förmåga att förstå eller kontrollera sitt handlande kan dömas för brott och att personer som saknar vårdbehov kan hållas frihetsberövade inom rättspsykiatrin under mycket lång tid med oklart vårdinnehåll. Den rättspsykiatriska vården är tidsobegränsad och kan fortgå tills personen bedöms vara tillräckligt ofarlig och frisk för att kunna släppas ut. Vårdpåföljd motsvarar på detta sätt närmast livstidsstraffet för ’friska’ lagöverträdare, men kan dömas ut även vid mindre allvarlig brottslighet.

Flera sårbara grupper i samhället verkar också falla mellan stolarna. Personer med intellektuell funktionsnedsättning och svåra neuropsykiatriska funktionshinder hamnar antingen i vanliga fängelser eller inom den psykiatriska tvångsvården. Ny straffrättslig forskning uppmärksammar även att bristen på tillgång till psykiatrisk vård utanför straffsystemet riskerar att leda till att rättspsykiatrisk vård får en kompensatorisk funktion där en fällande brottmålsdom uppfattas som enda sättet att få till stånd vård- och skyddsåtgärder.

Knappast en ursäkt

Om det finns en stark enighet om behovet av en reform, varför händer ingenting? En del av förklaringen är att frågan är komplex. En reform förutsätter svåra rättsliga, filosofiska, samhällspolitiska och rättspsykiatriska överväganden. Detta är dock knappast en godtagbar ursäkt för politisk passivitet.

I en rättsstat är de grundläggande utgångspunkterna att straff förutsätter skuld och att höga krav är motiverade för tvångsingripanden i vården. När det gäller riskbedömningar är utgångspunkten för straffsystemet att det inte är acceptabelt att frihetsberöva människor i förebyggande syfte. Bland annat på grund av att riskbedömningar om framtida brottslighet är vanskliga att göra på individnivå och i ett kortare tidsperspektiv.

Höga krav

Historien om Niklas och Johnny visar att den svenska modellens sammanblandning av olika intressen leder till att personer med psykisk sjukdom på oklara grunder utsätts för ingripande tvångsåtgärder som inte anses vara motiverade för andra grupper. Bedömningar som kan resultera i straff, preventiva ingripanden och tvångsvård uppställer höga krav på rättssäkerhet, legalitet och likabehandling. Den svenska lösningen, där rättspsykiatrisk vård utgör en påföljd för brott, omfattar samtliga dessa tre aspekter och förutsätter därmed en stor lyhördhet för kritisk granskning. Att samma allvarliga kritik har framförts under flera årtionden utan att leda till en genomgripande reform måste ses som ett stort kriminalpolitiskt misslyckande. Den politiska passiviteten gällande psykiskt sjuka lagöverträdare är oacceptabel. Nu är det hög tid för ett politiskt ansvarstagande och ett intensifierat reformarbete.

Tova Bennet, doktor i straffrätt, Lunds universitet

Moa Kindström Dahlin, lektor i offentlig rätt, Uppsala universitet

Anna Nilsson, postdoktor i internationell rätt, Lunds universitet

Marianne Kristiansson, professor i rättspsykiatri, Karolinska institutet

Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri, Göteborgs universitet

Kerstin Nordlöf, professor i rättsvetenskap, Örebro universitet

Susanna Radovic, docent i teoretisk filosofi, Göteborgs universitet

Thomas Nilsson, docent i rättspsykiatri, Göteborgs universitet

Therése Fridström Montoya, docent i civilrätt, Uppsala universitet

Peter Andiné, docent i rättspsykiatri, Göteborgs universitet