De senaste åren har det blivit alltmer populärt att tillämpa lågaffektivt bemötande av störande elever i grundskolan. Denna polariserade debatt döljer långt mer komplicerade problem i svensk skola som bör lyftas upp på ett seriöst vis. I skolor, på sociala medier, och häromdagen i TV4 mellan läraren Isak Skogstad och psykologen Bo Hejlskov Elvén har debatten varit hård. Båda sidor är helt övertygade om att deras metod är bäst för att få bukt med stöket inom skolan. Debatten behöver nyanseras en smula, och en mer balanserad syn behöver få ta plats.
Kan inte appliceras på alla
Söker man efter lågaffektivt bemötande på PsychInfo eller Google Scholar får man runt hundra träffar av kvalitetsgranskade publikationer. Alla till stöd för användning av metoden vid möte med utåtagerande barn och ungdomar med framför allt olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att metoden är effektiv inom just detta område råder det inga tvivel om. Däremot är det tomt på forskning gällande bruk av metoden där det utåtagerande barnet inte har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Det är inte brukligt att utföra ändlösa studier på en väldigt specifik grupp, och sedan applicera detta på en helt annan grupp
Bör då metoden appliceras generellt på alla grundskolor runt om i landet? Nej, det är inte brukligt att utföra ändlösa studier på en väldigt specifik grupp, och sedan applicera detta på en helt annan grupp. Vem skulle tycka det var en bra idé att ta fram en effektiv metod anpassad för barn utan diagnos, för att sedan börja applicera den metoden generellt på barn med olika funktionsnedsättningar? Vi alla är säkerligen ganska överens om att det inte hade varit okej att experimentera på barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Den tiden har vi förhoppningsvis lämnat bakom oss för alltid.
Kan misstolkas
Även Hejlskov Elvén beskriver i sina olika publikationer att det är orimligt att behandla alla likadant eftersom barn är individer med olika förmågor. Psykologen Olle Wadström menar att barn väljer det beteende som ger fördelar. Antingen genom att pedagogen visar större hänsyn till det utåtagerande barnet, eller som ett sätt för barnet att dölja obehagliga känslor. En vuxen person som svarar undvikande på ett problemskapande beteende, kan mycket väl misstolkas av barnet. Om beteendet tillåts fortsätta under dessa premisser riskerar det att cementeras och följa barnet upp i vuxen ålder, menar Wadström.
I Texas 2007 deltog 46 experter i en undersökning med syfte att sätta riktlinjer för hur man bäst behandlar utåtagerande barn och ungdomar med anpassningssvårigheter. Riktlinjen mynnade ut i att efter man genom utredning uteslutit diagnos, så är terapi tillsammans med föräldrastödsprogram den bästa metoden.
2014 publicerade Göteborgs Universitet en studie på uppdrag av Socialstyrelsen. Studien genomfördes under två år i 30 kommuner, och hade som syfte att utvärdera fyra olika föräldrastödsprogram. Resultaten visade att beteendeproblemen minskade hos 92 procent av de barn vars föräldrar deltog. Inte nog med att denna strategi är bevisat effektiv, den är också förhållandevis billig med en kostnad på mellan 4 000 och 16 000 kronor per barn under hela tvåårsperioden.
Vi har en positiv inställning till lågaffektivt bemötande, men både samhället och barnen har mycket att vinna på att fler metoder används
Vi har en positiv inställning till lågaffektivt bemötande, men både samhället och barnen har mycket att vinna på att fler metoder används. Finns det metoder som är bättre anpassade för de barn som inte har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så bör de metoderna användas. De som arbetar med respektive metod ska självklart ha adekvat utbildning i metoden ifråga. Det handlar om våra barns välmående, utbildning och uppväxt. De förtjänar att få tal del av de metoderna som passar dem bäst, oavsett om deras utåtagerande beror på en diagnos eller inte.
Zanno Jacklin, psykologistudent, Göteborgs Universitet, ordförande, Medborgerlig Samling Borås
Edward Nordén, vice ordförande, Medborgerlig Samling Skåne